Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Ännu ett stycke anti-teologi, af Allen Vannérus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
komma att blöda ur några nya sår, men det kan likväl hafva sitt intresse
att samla några af de »negativa instanser», som kunna drifva odogmatiska
själar att reagera mot teologien, för så vidt denna vill vara något annat
än en filologisk-kritisk undersökning om de »heliga böckerna» och en
framställning af de historiskt gifna religionsformerna.
Det erfarenhetsbestämda tänkandet, och ingen bibel eller
bekännelseskrift, är den högsta möjliga kunskapskällan för människan. Försvaret
af denna sats kan börja med påpekandet, att tänkandet — det är i
grunden onödigt att tillägga det erfarenhetsbestämda — utgör en faktisk
kunskapskälla. Ur den hafva naturvetenskaperna flutit, liksom den
empiriska psykologien. Äfven filosofien har i alla tider, trots att den, stundom
afvisat erfarenheten, utfört sitt arbete medels detta organ. Och det är
visserligen icke att förundra sig öfver, att vetenskapen ej försökt sig enligt
andra metoder, ty det finnes i själfva verket inga andra. Kunskap är en
viss medvetandets uppfattning af värkligheten och att detta härvid skulle
kunna använda något annat hjälpmedel än sig själft, d. v. s. sitt eget
innehåll och sina, egna lagar, är ett fullkomligt omöjligt antagande, — utom
möjligen för vissa »inspirerade» teologer. Nu är det dock för profan
uppfattning svårt att inse, att till och med en dylik inspirerad teolog
skulle kunna undgå att dricka ur det mänskliga tänkandets kunskapskälla.
Han dyrkar emellertid bibeln och bekännelsen som auktoriteter af »högre»
rang. Ja, non plus ultra. Men detta komparativa högre! Om jag blott
kunde förstå, huru det är möjligt komma till uppfattningen, att något
är högre utan att använda tänkandet vid den undersökning och pröfning,
hvars resultat härvid blir: mänskljg vishet är bara tomhet i jämförelse
med bibelns heliga sanningar. Den härför erforderliga »gnosis» har
tydligen icke blifvit en hvar beskärd. Hos teologen måste den dock
finnas. Ty icke kan han väl vara så godtyckligt inkonsekvent, att han
antager tänkandets giltighet ena minuten — då han får klart för sig, att
bibeln är en högre kunskapskälla än vetenskapen — för att andra — då
han skall till och anamma själfva bibelinnehållet — förkunna, att
tänkandet icke äger trovärdighet, hvilket han måste göra, om bibeln skall
få något vitsord mot logiken. På en dylik superioritef hvilar hela den
teologiska bibeltron. Men hvarför har tänkandet trovärdighet just jämt
till bibelns tröskel, men icke inom själfva bibeln? Dock, teologen tänker,
äfven då han läser sin bibel. Eller gör han månne sin själ så lik ett
stillastående, speglande vatten som möjligt, för att inskränka sig till ett
blott passivt upptagande af de föremål, han vill, att bibelordet skall
framkalla å själens »tabula rasa»? Nej, det är omöjligt. Då skulle
mänskligheten i sitt stora bibliotek icke ha ett svällande fack, signeradt Exegetik.
Alltså: teologen tänker — och tänker väl därtill rätt — då han läser
bibeln och dess supplement, bekännelseskrifterna. Men här möter snart
ett »crux», och hvar skulle väl dylik möta, om icke här. Teologen
använder sitt tänkande och gifver det tydligen en viss giltighet. Så länge
denna process varar, har det då superioritet. Men i någon ödesdiger
minut blir det ett snöpligt slut på denna och nu kommer något annat
till öfvermagt: bibelns egen logik. Hvad i denna står att läsa är nu
sanningen själf, vore det aldrig så oförenligt med profant tänkande och
profan vetenskap. Men just denna metod att använda och lita på
tänkandet till en viss punkt, men icke längre, att låta det fungera inom ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
