Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Till 25-års-minnena, af Hj. B—g
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
732
klara blick, som midt under de skakande stora världshändelserna så
förmådde tränga in i deras innebörd, draga ut deras konsekvenser och peka
på skiljovägen, vid hvilken Tysklands ledande män för 25 år sedan stodo,
och vid hvilken de valde orätt.
Se här kontentan af aktstycket, det tyska arbetarepartiets protest
■mot annekteringsplanerna, ganska visst aldrig förut återgifvet på svenskt språk.
. . . »Militärkamarillan, professorerna, borgarne och källarpolitiken,
alla drifva de den satsen, att annektering af Elsass och Lothringen är
medlet att för evigt skydda Tyskland från krig med Frankrike. Detta
är tvärtom det säkraste sätt att förvandla detta krig till en europeisk
institution. Det är i själfva värket det osvikligaste medel att föreviga
militärdespotismen i det föryngrade Tyskland såsom nödvändig för att
hålla ställningen i ett vestligt Polen — i Elsass och Lothringen. Det
är det ofelbaraste medel att förvandla den blifvande freden till endast
ett vapenstillestånd, till dess Frankrike repat krafter tillräckligt att
återfordra sitt förlorade område. Det är det ofelbaraste medel att ruineræ
Tyskland och Frankrike i ömsesidig själfåderlåtning.
De skälmar och narrar, som upptäckt denna garanti för den eviga
freden, borde dock känna af Preussens egen historia, från Napoleons
hästkur i Tilsit-freden, att sådana våldsåtgärder för att hålla ett
lifskraf-tigt folk nere värka raka motsatsen till hvad de afse. Och hvad är
ändå icke Frankrike, äfven sedan det förlorat Elsass och Lothringen, i
jämförelse med Preussen efter Tilsit-freden.
Om den franska chauvinismen, så länge de gamla statsförhållandena
bestå, haft ett visst materielt försvar i det faktum, att sedan 1815
huf-vudstaden Paris och därmed Frankrike låg öppen för fienden redan efter
några få förlorade drabbningar — hvilken ny näring skall den icke få,
när gränsen i öster ligger vid Vogeserna och i norr vid Metz?
Att lothringarne och elsassarne själfva skulle önska välsignas med
tysk regering, det vågar icke ens den ursinnigaste teutoman påstå. Det
är endast paugermanismens och de »trygga» gränsernas principer som
man diifver, och hvilka i öster skulle föra till sköna resultater för
Tyskland och för Europa.
En hvar som icke är alldeles bedöfvad af ögonblickets skrän och
icke häller har intresse att få det tyska folket bedöfvadt, måste inse att
1870 års krig lika nödvändigt bär i sitt sköte ett krig mellan Tyskland
och Ryssland som 1866 års krig i sig inneslöt 1870.
Jag säger nödvändigt, oundvikligt, utom i det osannolika fall att
en revolution dessförinnan utbryter i Ryssland.
Inträder icke detta osannolika fall, så måste kriget mellan Tyskland
och Ryssland redan nu behandlas som ett fullbordadt faktum.
Det beror helt och hållet på hur de tyska segerherrarne nu
förhålla sig, om detta krig blir till gagn eller skada. Taga de Elsass och
Lothringen, så kommer Frankrike att vid Rysslands sida bekriga
Tyskland. Det är onödigt att ens antyda de olycksdigra följderna häraf.
Sluta de däremot en ärofull fred med Frankrike, så kommer detta
krig att frigöra Europa från den moskovitiska diktaturen, låta Preussen
gå upp i Tyskland, öppna möjligheten till fredlig utveckling för den
vestra kontinenten och till sist också hjälpa fram den ryska sociala
revo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
