Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - En filharmonisk disharmoni, af —i —E
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
742
Gounods Gallia, Massenets Narcisse, Saint-Saens’ La lyre et la
harpe, Hallströms Herr Hjalmar och skön Ingrid, Wennerbergs
Stabat Mater, Södermans Signe lills färd m. fl. smärre
kompositioner, Hallens Trollslottet, Styrbjörn Starke, Drömkungen,
Botgörer-skan m. fl. smärre nummer, Stenhammars I Rosengården, A.
Lindblads Drömmarne samt slutligen en stor mängd körer å capella,
härstädes aldrig förut gifna, samt flera större körer med
pianoackom-pagnement.
Sällskapets styrelse har åtskilliga gånger växlat medlemmar,
men dess nuvarande ordförande, kammarherren A. Buren, har
kvarstått som sådan sedan hösten 1887, då hofintendenten Nyström
afgick. Sällskapets ekonomiska läge befann sig på våren 1887 vara
ganska ogynsamt till följd af de för sällskapets egen verksamhet
skadliga tablåföreställningar af den heliga Elisabeth. Uti den
bryd-samma belägenhet, som sällskapet då befann sig, blef kammarherre
Buren den räddande hjälpen, och hans intresse och nit för
sällskapets ekonomi visade sig isynnerhet under de första åren af hans
ordförandeskap fullt betryggande för sällskapets existens.
Men hvad som förutom och i ännu högre grad än de
ekonomiska svårigheterna varit hindersamt för sällskapets utveckling
och verksamhet har, naturligtvis utom en del olater som alltid ha
tendens att insmyga sig hos ett sällskap af den art som
ifrågavarande och hvilka skola något antydas i det följande, äfven varit
en del öppna eller fördolda intriger från de gamla musikkotteriernas
sida mot detta sällskap, som ju var ett föryngringens element inom
musikverlden, som representerade det musikaliska framstegspartiet och
var en protest och opposition mot den slentrian och ensidighet,
hvari musiklifvet stelnat. Att sällskapets ordförande, kammarherre
Axel Burén, då mången gång befann sig i en obehaglig ställning,
inses lätt. I själ och hjärta tillhörde han den gamla musikaliska
kotterivärlden, men som ordförande i sällskapet hade han att söka
hålla det om ryggen och isynnerhet hr Hallén, mot hvilken angreppen
och förargelsen vände sig i främsta rummet. Det var kanske af
tacksamhet härför och för andra tjänster, som hr Hallén, hvilken i parentes
sagdt ej tyckes vara den allra klarsyntaste människokännare, med sådan
ifver gjorde propaganda för åsigten om herr kammarherrens
oförlikneliga lämplighet som eventuel chef för en större konstanstalt. Hr Burén
blef så ock, men de som tyckas ha förlorat därpå ha varit både
hr Hallén och filharmoniska sällskapet. Operan och personerna
där representerade en större och mer attraherande intressesfer än
sällskapet och dess dirigent. De förra varma sympatierna svalnade
högst betydligt: tvänne gånger lär en afskedsanmälan varit
framlagd. Ja, det finnes de, som hällre vilja benämna likgiltigheten
animositet. Huru det i det fallet kan vara beträffande sällskapet i
och för sig, skola vi icke yttra oss med bestämdhet om. Men att
benämningen är på sin plats i fråga om ordförandens känslor mot
hr Hallén, vill det i alla händelser synas, när man tager i
betraktande ett och annat af hvad som passerat på våren, under
sommaren och nu i höst. Sympatier eller antipatier äro naturligtvis
rent privata saker, men såsom tagande sig uttryck i yttre
hand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
