Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19—20 - Tio år i exil, en ouverture, af Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
764
kvällen, som föll in genom de många rutorna, och stillheten blef
dubbelt stor, och brasan bullrade dubbelt hörbart.
Så blefvo lamporna tända; och Truls vaknade upp, liksom om
han varit långt, långt borta, — ute i köket slamrade madam Ryssel
redan vid spiseln med middagsmaten.
Och middagen åts, och kaffet dracks, och han gick efter den
sena kvällsposten, — regelbundet, i månljusa och skymörka aftnar. Och
hvarje post, som kom, slet honom än mera lös ifrån Sverige och band
honom än mera fast vid Europa, detta Europa, som redan var Sverige
men därutöfver ännu ett plus. Och han kom hem igen, på en
mån-hvit väg eller på en väg som icke mera syntes; och värmen tog emot
honom, och kvällslampan, och ännu något annat; och cigarrlådan kom
till toddyn, för honom, och Bostanjoglon till det ryska teet, för henne;
och då sletos och knötos dessa band på ett helt annorledes vis, af
sig själf och oemotståndligt, såsom allt organiskt växande, hvilket bryter
former och därvid alltjemt förblir sig själft. Det var icke mera
stämningen från de gamla suplagen, då natt-timmarne gingo till
ackompagne-ment af janitscharmusik; det var icke heller stämningen från hans
ensamhetstider, då hvarje gång en timma föll ned i evighetsstillheten
utanför honom så melankoliskt som takdroppet en grå tödag i vintern.
Och ännu länge efter att byns alla andra ljus släckts, lyste det
ut från de alltför många fönstren, bakom hvilka två ensamma
människor suto, som ville vara sig själfva nog; och klockan blef emellanåt
både 1 och 2, innan de omsider kommo sig för att bryta opp och
med ljuset i hand trefvade sig uppför den branta och bristfälliga
lofts-trappan och vidare fram mellan allt det gamla bråte, som låg hopadt
under det låga halmtaket, hän till det lilla vindsrum utan kakelugn
hvilket på sitt blygsamma, men stilenliga sätt representerade våningens
sängkammare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
