Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19—20 - Tio år i exil, en ouverture, af Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
763
husmanshuset. Det är mycket stort, så ungefär som en sal till att
dansa i sommartiden, med alla fönster och dörrar vidöppna ut i den
ljumma, ljusa natten. Nu så här vintertid tar det sig en smula alltför
luftigt ut. Den grå efterhöstdagen och det bara efterhöstlandskapet
titta in igenom allt för många rutor och har liksom flyttat in till en i
stugan. Det är en som om man inte riktigt hade väggar omkring sig.
Fönstret ut till stora vägen ligger så märkvärdigt lågt, som om det vore
inrättadt till att hoppa ut igenom, när man dansat sig varm, eller till
att titta in igenom för hvarje förbifarande. Möblerna i detta
provisoriska hem stå liksom isolerade hvar för sig och kunna icke nå öfver
till hvarandra; de brokiga ek- och boklöfsruskorna, hvarmed väggarne
täckts, bidraga mot all beräkning bara till att onödigtvis yttermera
förhöja det intryck af skog och fri natur, som man hade tillräckligt starkt
redan dessförutan, och den stora kaminen bullrar och glöder från
morgon till kväll i en icke alltid segerrik kamp med den envisa danska
vätan och den envisa danska blåsten, hvilka stå utanför och tåligt passa
på tillfälle att slippa in genom hvarje liten spricka. Emellertid, med
tillhjälp af några draperier, som dölja glasdörren och hålla det alltför
bjert påflugna ljuset ute, samt af Truls’ gamla skånska bondväfnader,
bänktäcken och rödlakan, väfda af hans mor och mormor och
mormorsmor samt lyckligt räddade undan det allmänna skeppsbrottet, ha
dessa begge varelser, hvilka ingenstädes riktigt höra hemma och
instinkt-messigt förutana ett kommande flyttfågelslif, byggt sig en rede, som
visserligen icke skall hålla i åravis, men där man i alla fall kan ha det
ganska varmt och godt, när man bara sticker näbben under vingen och
sluter sig helt tätt intill hvarandra.
Och det bullrar i kaminen, och höstdagens djupa stillhet står tät
och ogenomtränglig kring det lilla huset, och hon ligger uppkrupen i ett
soffhörn och läser, och han har satt sig vid det improviserade
skrif-bordet borta i hörnet mellan två fönster för att arbeta. Och allt annat
försvinner omkring honom; han ser icke längre det bristfälliga rummet
kring sig eller dagern därutanför, hvilken alltför näsvist nyfiket glor på
honom in genom de många rutorna; han känner allenast stillheten, och
brasan som bullrar varmt, och så närvaron af en annan varelse, ännu
varmare. Och han, hvars naturliga alstringsbehof i åratal tvungits
tillbaka och för hvilken hans eget land slutit sig så fast som annars bara
för en fiende, hvilken man vill drifva ut, och som nu med ens vid
första anblicken fann sig upptagen ibland kulturarbetets bärare i
Europas bildningscentra, — han kände, där han satt och skref vid det
improviserade skrifbordet i det provisoriska sommarrummet, sin ande
växa och få färg igen, såsom en blomma, hvilken länge stått i en
fönsterkarm mot norr och nu flyttas öfver till solsidan. Och han skref
och skref, och de smala, långa, fullklottrade pappersremsorna radade
sig upp bredvid honom på bordet. Då och då kom hon, hvars
närvaro han kände såsom något, det där fylde och värmde upp hela
rummet, sakta bort till honom, tog ett par af remsorna, gick ljudlöst
tillbaka till sitt soffhörn igen, satt en stund, kom åter hän till honom,
tog nya remsor, kysste honom på nacken och gick igen. Och det
be-gynte skymma därute, och skenet från kaminen lyste redan helt rödt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
