Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19—20 - Teknik och kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men först tekniken gaf den en lefvande gestalt, gjorde den till ett
faktum. Och för öfrigt ligger det i modärna tekniska skapelsers
storslagenhet mindre poesi än i odödliga skalders dramer? Redan den, som
för första gången ser båglampan med sitt visserligen brutala, men
bländande snölika ljus, känner sig sällsamt gripen liksom af en ny skapelse
och skulle förgäfves söka efter rytmer och rim för att skildra detta
intryck, ty han känner det alltför lifligt, att denna lampa i sin sinnrika
framställning och i sina förtrollande effekter själf är en diktning. Sålunda
se vi tekniken verka etiskt och ästetiskt, och om man förr i tiden kunnat
bilda det vackra, så präktigt träffande uttrycket, att det vore
vetenskapens uppgift att tänka om skapelsens tankar, så får man väl säga om
tekniken, att det är dess uppgift att göra om igen skapelsens verk.
Vi skiljas i verkligheten genom en oerhörd klyfta från den tid, då
ännu tusentals gudar delade herraväldet öfver världen mellan sig och sagans
handtverkare och uppfinnare, Prometheus, måste snatta åt sig elden ur
gudarnas boning. Världen tillhörde de himmelska makterna och de voro
nog egoistiska att undanhålla människan alla skatter och hindra henne
att bemäktiga sig de medel, hvarigenom naturkrafterna kunna komma i
hennes tjänst. Senare kom en annan tid, den varade ända in i förra
århundradet, in i upplysningens århundrade, då människan betraktade
naturen som sin moder och lärarinna. Naturen var fulländad, hon var
den allvisa, och vi, vi gingo hos henne i skola och måste akta oss väl
för att på något sätt handla emot hennes lärdomar. Ja, en man sådan
som Rousseau hade till och med kommit under fund med, att
människornas urtillstånd vore det i sedligt afseende fullkomligaste. I
eldiga, vältaliga ord skildrar han civilisationens framsteg som en degenerering.
I våra dagar stå vi alldeles afgjordt på den motsatta ståndpunkten. Vi
gå ännu i skola hos naturen, men den är icke längre för oss en
lärarinna, i många afseenden är den för oss en förebild, i många andra ett
experimentföremål. Vi veta, att den handlar efter bestämda lagar, vi
öka utforska dessa lagar, tillegna oss dem, och så snart vi förmå det,
underkufva vi naturkrafterna. Visheten eller åtminstone den om målet
vissa klokheten ingår i naturen först i det ögonblick, då vi spänna
vattenfallet för vår maskin, då vi lösa värmen, som slumrar i kolen, ur
dess fångenskap och använda det till arbete. Med ett ord: vi kombinera
allt till ett nyttigt ändamål. Människan vill herska, naturen skall vara
hennes slafvinna.
Prometheus’ lott, som i bojor och kval fick plikta för sin djärfhet,
hvad den ligger långt bakom vår åskådning! Den berömde fysikern
William Thomson adlas till lord Kelvin. Werner Siemens blir
geheimeråd och får ett »von». Han stretade visserligen emot den kälkborgerliga
geheimerådstiteln, som icke passade med hans historiska betydelse. Men
det hjälpte icke. Det är just en modärn Prometheus’ lott! Det mest
betydande steget i vårt teknikens århundrade gjordes med elektricitetens
exploatering, Alla sådana uppfinningar som boktryckarkonstens, ångans
o. s. v. uppnå icke betydelsen af de upptäckter, som börja med
elektriciteten och hvars höjdpunkt vi icke än på länge ha uppnått. Vi stå
inför nya gåtor och hvar dag medför nya lösningar. Den, som
genomvandrar en elektro-teknisk utställning, blir rent af öfverraskad öfver den mängd
af människolifvets områden, på hvilka elektriciteten hjälpande tränger in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
