Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19—20 - Fallet Wagner, ett musikantproblem af Friedrich Nietzsche, öfversättning af Albert Eriksson. 1—7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77)
blem han framför på scenen — idel hysterikerproblem —, det
konvulsiviska i hans temperament, hans öfverretade sensibilitet, hans smak, som
kräfde allt skarpare kryddor, hans instabilitet som han förklädde till
principer, icke minst valet af hans hjältar och hjältinnor, dessa betraktade
såsom Tysiologiska typer (— ett sjuklingsgalleri! —): allt detta afgifver
en sjukdomsbild, som icke lämnar rum för något tvifvel. Wagner est une
névrose. Ingenting torde i dag vara bättre kändt, i hvarje fall ingenting
bättre • studeradt än degenerescensens proteuskaraktär, som här förpuppar
sig såsom konst och konstnär. Våra läkare och fysiologer hafva i
Wagner sitt intressantaste fall, åtminstone ett mycket fullständigt. Just därför
att intet är mera modärnt än detta insjuknande, af hela organismen, denna
orkeslöshet och öfverretlighet hos nervsystemet, är Wagner den modärne
konstnärn par excellence, modämitetens Cagliostro. I hans konst är på
det mest förföriska sätt blandadt hvad all världen i dag har mäst behof
af — de utmattades tre stora stimulantia, det brutala, det konstgjorda
och det oskyldiga (idiotiska).
Wagner är ett stort fördärf för musiken. Han har i den upptäckt
medlet att reta trötta nerver, — han har därmed gjort musiken sjuk?
Hans uppfinningsförmåga är icke liten i konsten att åter pigga upp de
mest utmattade, att kalla de halfdöde till lif. Han är mästare i
hypno-tiska grepp, han kastar omkull de starkaste som tjurar. Wagners
framgång — hans, framgång hos nerverna och följaktligen hos kvinnorna —
har gjort hela den äregiriga musikervärlden till lärjungar af hans hemliga
konst. Och icke blott de äregirige, äfven de kloke... I våra dagar gör
man blott pengar med sjuk musik; våra stora teatrar ^fva på Wagner.
j6. ;
— Ja& tillåter mig ånyo en uppmuntring. Jag förutsätter det fallet,
att Wagners framgång förkroppsligade sig, toge. gestalt, och att han
förklädd till människovänlig musiklärd blandade sig ibland unga konstnärer,
Huru menar ni väl, att han skulle gifva sig uttryck!
Mina vänner, skulle han säga, fem ord oss emellan. Det är lättare
att göra dålig musik än god. Hvad? om det äfven vore fördelaktigare,
verkningsfullare, mera öfvertalande, hänförande, tillförlitligt, mera
Wag-nerskt? . . . Pulchrum est paucorum hominum. Illa nog! Vi förstå latin,
vi förstå måhända också vår fördel. Det sköna har sina svårigheter, det
veta vi. Hvartill då skönhet? Hvarför icke hällre det stora, det
upphöjda, det gigantiska, det som rör massorna? — Och än en gång: det
är lättare att vara gigantisk än skön; det veta vi.
Vi känna massorna, vi känna teatern. Elitpubliken, tyska
ynglingar, behomade Siegfriedar och andra Wagnerianer, behöfver det upphöjda,
det djupa, det öfverväldigande. Så mycket förmå vi ännu. Och den
öfriga publiken, bildningskretinerna, de små blaserade, de evigt-kvinnliga,
de som smälta lyckligt, korteligen folket — behöfver likaledes det
upphöjda, det djupa, det öfverväldigande. Allt detta har samma logik: »Den
som kullkastar oss- är stark; den som upplyfter oss, är gudomlig; den
som låter oss ana, är djup.»
— Fattom vårt beslut, mina herrar musici: vi vilja kullkasta dem,
vi vilja upplyfta dem, vi vilja låta dem ana. Så mycket förmå vi ännu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
