Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19—20 - Fallet Wagner, ett musikantproblem af Friedrich Nietzsche, öfversättning af Albert Eriksson. 1—7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/Si
tal . .. Ingènting torde däremot vara rådligare, i förbigående sagdt, än
en dosis — skrymteri, sit venia verbo. Det gifver värdighet. _____________ Och
lätem oss välja den stund, då det passar att se i svart, att sucka
offentligt, att sucka kristligt, att utställa det stora kristliga medlidandet till
åskådande. »Människan är fördärfvad: hvem återlöser henne? hvad återlöser
henne?» — Gifvom intet svar. Låtom oss vara försiktiga. Latom oss
bekämpa vår ärelystnad,, som skulle vilja stifta religioner. Men ingen far
betvifla, att vi återlösa honom, att var musik ensam återlöser... (Se
Wagners uppsats »Religion und Kunst».)
/ ■
Nog! Nog! Man skall, fruktar jag, blott allt för tydligt under
mina muntra speglosor hafva igenkännt den dystra verkligheten —• bilden
af ett konstens förfall, ett förfall som äfven är konstnärernas. Detta
sistnämnda, ett karaktärsförfall, skulle tillsvidare kunna uttryckas med denna
formel: Musikern blir nu skådespelare, hans konst utvecklar sig allt nr»
såsöm en talang att ljuga. Jag skall (i ett kapitel af mitt hufvudverk,
bärande titeln »Till konstens fysiologi») fä . tillfälle att närmare påvisa,
hurusom denna konstens allmänförvandling i skådespeleri lika sa visst är
en yttring af fysiologisk degeneresc.ens (nogare taget en form af hvsteri),
som hvarje enskild förskämdhet och bräcklighet hos den af Wagner
in-augurerade konsten: t. ex oron i dess, optik, som nödgar en att
oupphörligt ändra ställning inför den. Man förstår ingenting hos Wagner, sa
länge man i honom endast ser en lek af naturen, en nyck, en tillfällighet.
Han var intet »ofärdigt», intet »misslyckadt», intet »kontradiktoriskt geni,
såsom man ju har påstått. Wagner var någonting fullbordadt, en typisk
dekadent, hos hvilken all »fri vilja» fattas, hos hvilken hvarje drag är
prägladt af nödvändigheten. Om någonting är intressant hos Wagner,
så är det den logik, hvarmed ett fysiologiskt lyte under form af praktik
och procedur, af förändring i principerna, af smak-kris skrider Iran
slutsats till slutsats, från punkt till punkt.
Jag uppehåller mig denna gäng blott vid frågan om stilen. Hvarpa
igenkännes hvarje, litterär dekadans? Därpå att lifvet icke mera bor i
det hela. Ordet blir suveränt och springer ut ur satsen, satsen griper
öfver och fördunklar sidans mening, sidan vinner lif pä bekostnad af det
hela — det hela är intet helt mer. Men detta är liknelsen för hvarje
dekadansstil: när hälst den framträder, anarki bland atomerna, splittring
af viljan, »frihet för individen», moraliskt taladt; — utvidgad t till en
politisk teori »lika rätt för alla». Lifvet, den lika lifaktigheten, lifvets
vi-bration och exuberans tillbakaträngda i de minsta bildningar — resten
fattig pä lif. Öfverallt förlamning, vedermöda, stelhet, eller ocksa fiendskap
och kaos: det ena som <Jet andra allt mer springande i ögonen, ju högre
organisationsformer man uppnår. Det hela lefver öfver hufvud icke mer:
det är tillverkadt, beräknadt, artificiellt, en konstprodukt.
Hos Wagner möter man främst hallucinationen: icke tonernas, utan
åtbördernas. Till dessa söker han sedan den musikaliska semiotikcn.
Vill man beundra honom, sä må man se honom pä denna punkt af lians
arbete: huru han afsöndrar, huru han vinner små enheter, huru han
sätter lif i dem, frigör dem, gör dem förnimbara. Men på detta utt< »m-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
