Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19—20 - Fallet Wagner, ett musikantproblem af Friedrich Nietzsche, öfversättning af Albert Eriksson. 1—7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mer sig hans kraft: resten är utan värde. Huru ömkligt, huru otympligt
och omoget är icke hans sätt att »utveckla», hans försök att åtminstone
skarfva ihop med hvartannat hvad som icke är vuxet ur hvartannat!
Hans sätt att gå till väga härvid erinrar om bröderna Goncourt, hvilkas
stil äfven i andra afseenden liknar Wagners. Man känner ett slags
förbarmande med ett så stort trångmål. Att Wagner förklädt till en princip
sin oskicklighet till organiskt gestaltande, att han fastställer en »dramatisk
stib, elär vi blott fastställa hans oförmögenhet till stil öfver hufvud, detta,
stämmer öfvérens med en djärf vana, som ledsagat Wagner lifvet igenom:
han insätter en princip, där det fattas honom en förmögenhet (-— häruti,
i förbigående sagdt, mycket olik gamle Kant, som tyckte om en annan
djärfhet: nämligen att öfver allt, där det fattades honom en princip, i
dess ställe insätta en »förmögenhet» i människan). Jag upprepar det:
beundransvärd, älskvärd är Wagner blott i uppfinningen af det minsta, i
utdiktandet af detaljen. — man har full rätt att häruti proklamera honom
för en mästare af första rang, för vår störste miniatyr ist y musiken, mäktig
att inom det minsta" rum sammantränga en oändlighet af sinne och
sötma . . . Hans rikedom på färger, på halfskuggor, på det bortdöende
ljusets hemligheter skämmer bort en till den grad, att efteråt nästan alla
andra musiker förekomma en allt för robusta. — Vill man tro mig, så
har man icke att söka cl et högsta begreppet Wagner i det hos honom,
som för närvarande slår an. Detta är uppfunnet för att besticka
massorna, inför detta studsa vi såsom inför en allt för larmande fresk. Hvad
angår oss den agacanta brutaliteten i Tannhäuserouvertyren? eller cirkusen
Valkyrian? Allt af Wagners musik, som blifvit populärt äfven utanför
teatern, är af tvifvelaktig smak och förstör smaken. Tannhäusermarschen
synes mig misstänkt för biedermänneri; ouvertyren till Den flygande
holländaren är ett oväsen om ingenting; förspelet till Lohengrin afgaf det
första, blott allt för snärjande, blott allt för väl lyckade; exemplet på,
huru man hypnotiserar äfven med musik (— jag ratar all musik, hvars
äregirighet icke sträcker sig längre än till att öfvertala nerverna). Men
bortsedt frän magnetisören och freskomålaren Wagner, gifves det en
Wagner, som lägger undan små kostbarheter: vår störste melankoliker i
musiken, full af blickar, ömheter och trösteord, hvarmed ingen gått honom
i förväg, mästaren i toner af en svårmodig och sömnsjuk lycka . . . Ett
lexikon öfver Wagners intimaste ord, idel korta saker af fem till femton
takter, idel musik som ingen känner till. . . Wagner hade dekadentens
dygd, medlidandet —- —- —
(Forts, i ett följande häfte.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
