Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19—20 - Operarevy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
försökt — och än mer hela k. operan, konkurrenten,
Musikföreningens dittills lifegne medarbetare.
Hr Burén intog alltså operans chefplats och hr Hallén, som
kom honom i hälarne, satte sig på hr Nordqvists andra plats, den
i orkestern. Satte sig med schwung, med aplomb, ja, med så stort
vållande af luftdrag, att en hel del mer subtila kapellister blåste
bort. Ett par ha visserligen kommit igen, men nog kan man se,
hur gerna de ta’ sig lof. Och tournéa och konkurrera — ej sällan
inom hufvudstadens hank och stör.
Den Burénska förvaltningen har varit en expeditionsministère.
Med hvilken fart ha ej under de gångna åren en massa nyheter
och repriser förpassats till sferernas musiksalonger, hvilken otrolig
fermeté att vända på fjärdingen så att forna tiders bråddöda operor
trillat ut!
Som ämnet egentligen mer ligger för en dödgräfvare än för
en konstdomare, vilja vi ej vidare fördjupa oss häruti. Något har
dock öfverlefvat den illa epidemiska farsoten och bland dessa krya
företeelser är som sig bör en »Pajazzo».
Då denna Leoncavollos hittills förnämsta opera först
uppfördes, var det hela mer en lofvande elevuppvisning än något annat.
Man gladdes åt de framsteg, Emma Holmstrand, Olof Lemon och
flera hade gjort, men tankarne flögo söderut, till scener, där det
skarpt italienska i snitt och struktur hade uppfattats och realiserats.
Ej sydligare än på Berlins breddgrad fann man den tiden ett
ganska fulltonigt utförande af de bägge »bajazzi» herrar Sylva och
Bulss, samt en bedårande Nedda med äkta fogelklang, den täcka
fru Herzog.
Under årens lopp ha hos oss de i operan agerande så
småningom kommit allt längre mot söder, minst den islugna Nedda
med sina föga illuderande hålvägs-toner, mest hr Söderman, som
visserligen ej har hr Bulss sköna röst eller signor Ändrades
kaleido-skåps-spel, men som sjunger med bredd, glöd och märg — särdeles
den oratoriska prologen — och hvars spel i många fall träffar
målet. Att fröken Petrini efterträdt fröken Holmstrand var ett godt
schackdrag: dennas Nedda hade tonskönhet, virtuositet och relativt
lifligare dramatik, men att en ung elev Sparrman efterträdt fröken
Petrini var alldeles på tok. Och föredraga vi att för denna faute
hällre snärta till styrelsen än den stackars lilla småtäcka varelsen
själf.
Hufvudrollen har i höst kommit i italienska händer och därpå
naturligtvis vunnit. Dock ej så kolossalt som det skrikits på taken.
Signor Morello har lif, glöd, temperament å 1’italienne — ja,
naturligtvis, det ha de alla. Men hans styrka ligger mer i ett eller
annat ompyssladt favoritmoment än i en sammanhängande klar och
allsidig framställning. Han utförde första aktens final med verklig
konst, intensitet, finess och strömmande eld — men därförut funnos
döda punkter, ja, fullt oriktiga.
I andra aktens spelscener kunde utan men för det helas
kraftiga verkan en finare gradering iakttagits. Explosionen gafs här
som i akt I med all den fart, hvarmed Italia begåfvar sitt eldiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
