Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19—20 - Operarevy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
785
blods ättlingar. Den gripande effekten af Ändrades blydofva: E finita
la commedia, upphanns dock ej af hr Morello, hur dramatiskt
be-gafvad denne sicilianare än är.
Ty däri ligger hans raison d etre vid vår opera. Af våra
tenorer kan han däremot som sångare ha åtskilligt att lära. Han
förefaller ingalunda så musikalisk som hr Strandberg och har
ingalunda hr Ödmanns jämna, sköna röst och goda metod. Det är
teaterns tenorbuffo hans röst i vissa lägen påminner om: man
tycker sig höra hr Henrikson på 7O:talet. För resten är egaliseringen
ett hafsarbete af rang. Märk här hur åstundan efter ett par höga
skriktoner (= »glanstoner»!) frätit sönder andra toner, andra lägen.
För sent lär väl ej vara att ännu korrigera slikt, därest ej hr M.
anser sig fullfjädrad, hvilket möjligen — ja, vi veta ej så noga.
Vid ett eventuelt tonbildningsarbete må ej intonationen glömmas.
Annars så kommer »orkestern att spela falskt» — ännu oftare än
hittills.
Vi hoppa med nöje öfver hr Morellos Radames (en ganska
lustig pjes i den sorgliga Aida-operan!), och komma så till Toriddo,
där det gick bättre. Men endast relativt. Hur stämmer denna
toujoure, fete och ej vidare tjusande byelegant med den häftiga,
patos-fylda Cavalleria-musiken, hur dessa fasoner, som tyckas inlärda på
opris, med handlingens ilande blodröda karaktär. Pajazzo lät oss
här vänta mera, bättre och annat af hr Morello. Serenatan hörde
till den lyriska prestationens bättre moment, men i fortsättningen
kommo magra skrik och falska toner, troget sekunderade på samma
maner af en alldeles onödig Santuzza, en fet belgisk dam, hvars
gästspel tyckes vara till för att göra våra svenska Santuzzor glada
och högfärdiga, så i allo dem underlägsen var denna oförklarliga
import — i dessa severa tulltider!!
En fet syn är naturligtvis ock hr Lundqvists Vattendragare.
Men här är fyllighet öfverallt: i den sonora rösten, i det solida,
för resten fint känsliga föredraget, i spelets detaljrikedom, fart, flägt
och allmänna rondeur. Man beundrar hr L. af allt sitt hjärta, man
fruktar ibland han skall få slag, men man beundrar så mycket mer,
ömt och vänligt. En viss fasa mänger sig dock i denna beundran,
när hr L. i »Hans och Greta» — där hans Peter är ett sannt litet
mästerverk i sagostil — ger sig till att dansa (och därtill med fru
Almati-Rundberg!). Men man öfverlefver det och hr L. öfverlefver
det och så bli alla nöjda. Högst nöjda.
Fru Östberg, som numera — o tempora, o mores! — tyckes
svara för den klassiska musikafdelningen, innehar Louise Michaélis
gamla roll, grefvinnan i Vattendragaren. Fru Ö:s användbarhet i
klassisk bravurstil äro vi gerna med om — till hennes Elvira och
Nattens drottning kunde gerna få foga sig Constance i
Enleverin-gen eller Elektra i Idomeneo, men för mer unga, ömma och blida
partier finner hon fortfarande inga toner, åtminstone ej af klassisk
musikhållning. Då ingen annan var att tillgå, ma man emellertid
loforda fru ustbergs villighet att öfvertaga det för resten ej särdeles
tacksamma partiet, där hennes gälla operett-spel i
förklädnadssce-nerna kunde ha modererats mer i konstverkets anda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
