Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19—20 - Operarevy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^6
Fröken Karlsohns röst gjorde vanlig effekt i ensemblenumren,
i soli märkes hennes opraktiska pressnings-metod alltmer härjande
under årens lopp. Fröken Sparrman hade ej mer att omtala, än
att hon väntar på fästman och gjorde det särdeles förtroendefullt
och godt. Hr Lundmark, som stundom låter så illa, sjöng den
vackra romansen med för aftonen god röst. I det yttre passar han
tjusande väl till att vara Mikeli-Lundqvists son. Men fröken
Karl-sohn bråddes på salig frun.
Den sköna operan fick af hr Hallén ett passabelt utförande,
dock långtifrån nående 6o:talets repris under Norman. Teaterns
notisbyrå omtalade i sin vanliga preparations-notis operans première
som skedde 1837. O byrå!
K. operabyrån borde dock veta, att i seklets början en af
teaterns mest värderade och mångsidiga artister, hr Anders
Widerberg, firade stora triumfer i samma opera, hvars première enligt
nuvarande k. operans notis egde rum — 1837, en tidpunkt då
konstnären i fråga legat i jorden 27 år!
»On n’oubliera jamais le porteur d’ean de Widerberg dans les
deux jöurnées», skrifver en gammal vitter hofdam från den tiden,
den ryktbara Marianne Ehrenström.
On noubliera jamais! Helas — c’est cela!
Äfven en annan af seklets första operastorheter, Jeanette
Wässe-lius, hade en af sina bästa roller (som Grefvinnan Constance) i
denna opera. Hvad skola nu dessa bägge artister i sin Elysée
tänka om sin kära teaters nuvarande skötsel, då den visar sig så
litet förtrogen med så pass remarkabla operaminnen!
Reprisen af 1837 —- »premièren»! — var för resten ingalunda
en af de mest lyckade. Den robusta fru Enbom »skrek sönder»
Constances sångparti med sin alt-timbrerade stämma och i spelet
misslyckades förnämiteten så att: »grefvinnan, utklädd till
bondflicka, blef bondflicka, utklädd till grefvinna», förklädnadsscenerna
dessutom »svårt tampaktigt gjorda». Hr Fr. Kinmanson
förmenades passa bättre för mer seriösa och orörliga uppgifter, hvarjemte
hans basröst hade sina svårigheter för detta barytonparti. Bäst
torde 1868 års repris ha slagit ut, både relativt och generelt.
Sandström var då en i många hänseenden förträfflig vattendragare,
och ej skall glömmas hans sköna röst och värdiga föredrag i
bönen eller finalens larghetto, Louise Michaélis hänförande stämma och
äkta klassiska stil spred glans öfver det vanskliga sopranpartiet,
hr Dahlgren sjöng utmärkt trohjärtadt och med rösten då på
höjden af klang Antonios inledningsromance, hr Walin, hr Labatt
m. fl. tillfyllestgjorde i mindre partier, och som Marcellina gjorde
nuvarande Wilhelmina Strandberg, då »lilla Söhrling», en god debut.
Däremot slog reprisen för tio år se’n sämre ut och var underlägsen
årets, som ju i många fall var högst erkännansvärd. Men
dekorationerna!
Om något borde upplyst direktionen om operans verkliga
premièreårtal borde det väl ha varit dekorationerna, som bestämdt
voro med redan då, 1805. Aldrig möjligt att de äro födda så sent
som 1837. Sådant koketteri!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
