Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19—20 - Operarevy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
788
och bravader, avancement i graderna (oh!), utdelande af »nådigt
välbehag» — fattas bara ordnar och medaljer. Och trummor väsna,
trumpeter smattra, horn stötas, kanoner afbröstas och Massenet
arbetar som en artillerichef med att aftvinga sin orke^er allt hvad
som kan anses höra till bellicosa.
Lilla handlingen i stycket, huru en ung, illa katekesbildad
tärna mördar en general för att få pengar till sin girige tilltänkta
svärfar, svinner nästan i alla dessa bulleruppvisningar, och man
fäster sig föga vid den musik, hvarmed den utstyrts. Intresset
ligger förlagdt till hjältinnans förmåga af skådespelarskap och
begåfning i öfrigt. Hennes röst användes mest i interjektioner, sällan i
ett melodiskt legato. Detta gjorde att Emma Hplmstrands stämma
i denna opera hördes med större nöje än i andra (särskildt
opéra-comique, där fjärilen blef till snigel). Hennes klangfulla höjd gjorde
ock här bättre effekt än annars, och i spelet var hon mindre
ängsligt korrekt och elevtrogen än vanligt. Rollens dramatiska sida
har dock odisputabelt vunnit på öfvertagande af en så boren
skådespelerska som fru Linden. Skada att vissa kraftscener äro så korta
att bäst man njuter är allt förbi, vansinnighetsscenen t. ex., där
fru L. säkert skulle kunna göra mycket mera, om ej ridån så snart
skure af. Det lilla som göres länder emellertid artisten till lysande
heder. Ej fullt så väl går fru L. ut med sångpartiet, som på
höjden fordrar fastare tonbildning och starkare timbre, trots vissa
noters omläggning. I öfrigt tar partiet föga i anspråk fru L. som
sångerska i egentlig mening, hvilket med hennes lyriska goda
egenskaper är stor skada. Fröken Renard, som är Wieneroperans
förträffliga Navarresiska, är emellertid lika förträfflig i den förtjusande
Humperdinkska sagooperan, där hennes Hans är ett sannt
mästerstycke. Något mästerstycke levererar nog icke fröken Lindegren,
men den unga artisten är dock lyckad i denna roll, något i
ingalunda kan sägas om hennes Mignon, Brudköp m. fl. Alldeles
illusorisk är lilla eleven Sparrman som Greta. Här ha don rättats
efter person med sannt förnöjeligt resultat. Den stora
koloratursångerskan Lehmann i Wien sjunger där Pepparhexan. Här —
gumrollernas innehafvarinna. Nåja, fru W. Strandberg reder sig
efter bästa förmåga och kniper t. o. m. en och annan hög ton
från 70-talet, ej alls illa konserverad. Fru Almati-Rundberg, hvars
»timbre» en och annan gång tycks passa bättre i hexans roll än
fru S:s kända hjärtliga, innnehar i stället barnamoderns roll, som ges
med dramatisk vana, men hvars svåra musik ofta ger anledning
till mer än vanligt förtviflade nappatag med intonationen.
Hr Henneberg har anfört operan, hvars mer än lofligt
Wag-nerska orkesterplagiat skulle vinna på mer diskretion i
framförandet, som för resten stod sig godt.
Volontaire.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
