Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19—20 - Om liberalismen och dess framtid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ygi
sä har den liksom de andra partierna alltid reglerat sin ställning
till densamma efter intresset och aldrig efter grundsatser.
Demokratien som det parti, hvilket sträfvar efter massornas
herravälde, är ingalunda nödvändigt och af naturen liberal,
fastmer då den i verkligheten härskar under ledning af krämare eller
bönder, nu för tiden ofta illiberal Ty menige man lefver i små
förhållanden och därför blir hans synkrets och hans hjärta trångt.
Så paradoxt det än kan låta, är den äkta liberalismen en
aristokratisk planta. »Han var som hvarje äkta aristokrat liberal», skref
gamle Holtei i en nekrolog om sin vän furst Pückler-Muskau. En
äkta engelsk lord har i sin lilltå mer liberalism än franska
kammaren och hr v. Plener tillsammans. Medan bondevälde och
små-borgardöme äro härdar för bigotteri och trångbröstadt sektväsen
och halsstarrigt hålla vid makt de allra oförnuftigaste bruk, vårdade
de aristokratiska kretsarne i gamla Rom, Venezia, Frankrike sig
om en ädel lyx, i följd däraf om de sköna konsterna och — med
undantag af Venezia — äfven nya revolutionära tankar. Därför är
från liberalismens synpunkt ingenting häller att invända mot
tillvaron af en aristokrati; man måste endast beklaga, att vår tids
aristokrater icke längre förtjäna detta namn, att de, för att tala
med Karl Marx, blifvit vanliga ockrare, som skrapa i hop pengar,
egendomar och ämbeten; att de utveckla sin lyx och fira sina fester
inom slutna kretsar, i stället för att som de rika under den
romerska kejsartiden och ännu det påfliga Roms principi låta folket taga
del i dem. Sin egentliga födelsestad har visserligen den europeiska
liberalismen haft i en demokratisk republik, Atén; men man måste
därvid betänka, att där var hela borgerskapet genom hög bildning,
förfinade känslor och genom sin världsställning i spetsen för det
då ledande folket i viss mån af aristokratiskt kynne.
Äfven socialdemokratien torde, om den komme till väldet,
komma att föra det mest trångbröstade regemente man kan tänka
sig, men det oaktadt är den för närvarande en naturlig
bundsför-vandt till de ännu befintliga enstaka verkligt liberale och bör
därför af dem understödjas. Ty som ett undertryckt parti är den
tvungen att fordra frihet för alla, och den är för närvarande det
enda stora politiska oppositionsparti, som allvarligt framhåller denna
fordran, eftersom anhängarne af alla öfriga partier af barnslig
fruklan för samhällets omstörtning tagit sin tillflykt under beskyddet af
den absoluta polissabeln. Inom militären och byråkratien är intet
fritt tankeutbyte möjligt; och sedan militarismen och byråkratismen
gripit hela folket och spänt det i sitt skrufstäd, hvar skulle väl den
tänkande fortfarande kunna röra sig fritt? Rikedomen skapar de
materiella förutsättningarna för det högre andliga lifvet, den
yrkesmässiga omvårdnaden om detta lif är anförtrodd
vetenskapsmännen. Inom aristokratien har intelligensen förtorkat, och
vetenskapsmännen åter äro, sedan alla förvaltningar och
undervis-ningsgrenar blifvit statsinstitutioner, nästan allesammans ämbetsmän
i statens tjänst och måste för sin sociala ställning, sina hustrur och
barn, sin existens tro och lära hvad öfverheten befaller. Det är
numera nästan endast i prässen, som det fins akademiskt bildade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
