Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19—20 - Om liberalismen och dess framtid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
790 *
kärra, som de måste släpa på, samt vinna menige mans röster åt
bourgeoisien; de skötos undan, då man icke behöfde dem längre
och deras uppriktiga liberalism blef obekväm. Liberalerna på den
europeiska kontinenten (England lämna vi åt sidan) ha varit
motståndare till frihetsinskränkningar, endast för så vidt de kände sig
själfva besvärade därigenom och hindrade i sina nöjen och
pen-ningförvärf; emot sådana frihetsinskränkningar, som träffade deras
politiska motståndare och de lägre klasserna, ha de ingenting att
invända och nu finna de det alldeles i sin ordning, att man till
proletariatets nedtryckande tillgriper de hårdaste, inhumanaste och
förhatligaste medel, som med polisåtgärder och strafflag synas
genomförbara. Deras rymliga hjärta i moraliska frågor lämnar intet öfrigt
att önska, men då de icke ha mod att stå för sin öfvertygelse, så
bekänna de sig till dess grundsatser, endast så länge de äro
moderna i de öfversta regionerna och hos polisen; men vänder sig
här vinden af politisk beräkning, så täfla de med dem i smilande
sedlighetshyckleri. Då de icke ha några religiösa behof och
prästerskapet är deras politiska motståndares naturliga bundsförvandt,
så faller det af sig själft att de brutit med kyrkan. Men deras
otro och prästhat äro vidt skilda från en sann filosofisk liberalism.
I stället för att låta enhvar bli salig på sitt sätt eller komma i
helvetet, så ha de efter omständigheterna med oanständigt hån eller
med våldsåtgärder och chikaner förföljt de troende och kyrkligt
sinnade. Man må erinra sig »kulturkampen». Men när
socialdemokratien drog de enda riktiga praktiska slutsatserna ur den nya
religionsfilosofien, stoppade de den moderna vetenskapens svärd i
skidan och iakttogo först en försiktig tillbakadragenhet och började
sedan kompromissa. Då man iakttager den högaktning för
religionen, som på en gång farit i liberala tidningar och tidskrifter liksom
i polisen och myndigheterna, så skulle man kunna tro, att
vetenskapen har sedan kulturkampens tider undergått en stor omändring.
Men det är icke fallet. Materialisters och idealisters, icke-troendes
och troendes argument stå än i dag lika oförsonligt och oförenligt
gent emot hvarandra, som då Büchnerismen och Hæckelianismen
florerade, som i de dagar, då Kant skref sina antinomier och som
på den gamla Lucretii tid. Vetenskapen har icke förändrat sig,
utan Crispis och konsorters liberalism har kapitulerat; man börjar
med idealist-fraser* och slutar med att kyssa toffeln i vatikanen,
när det går på sned i politiken Då icke hjärtats godhet,
högsint-het och fördomsfrihet utgjorde källan till denna liberalism, så har
densamma hållit sig ständigt fjärran från de naturligaste och
omedelbaraste yttringar af dessa egenskaper: frikostighet; då det icke
gälde att göra sig bemärkt eller att skryta, utan att i handling
visa kärlek till sina medmänniskor och sitt intresse för allmänt väl,
har den städse visat sig futtig. Hvad umgängesfriheten beträffar,
: Ehuru denna artikel är skrifven med österrikiska och tyska förhållanden
närmast lör ögonen, äger, som man lätt finner, kanske dock det allra mesta af hvad i den
yttras en icke så liten tillämplighet äfven på nordiska förhållanden. Icke minst denna
speciella del af artikeln.
Redaktionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
