Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19—20 - Musikrevy, af * * *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
798
Den andra ny engagerade sångerskan, fröken Kragballe, tillhör ännu
i viss mån elevernas kategori, men de lofvande elevernas, förutsatt
nämligen, att hon ej tar fröken Labia, utan hällre t. ex. fröken Petrini till
mönster och med energi arbetar på att lära hvad som fattas henne,
framför allt tydligt uttal af svenska språket samt plastik, om hvars första
grunder hon sväfvar i den lyckligaste okunnighet. Mimiken är också
anmärkningsvärdt litet utvecklad, tack vare ett stereotypt smålöje, som
möjligen kan vara på sin plats i Philines roll, men alls icke i Paminas
eller Michaèlas, hållningen är stel och tillbakalutad samt gestikulationen
rätt otymplig, men, som sagdt, låt oss hoppas det bästa af en snar
framtid.
En starkt dragande kraft har Operan haft i en italiensk gäst,
»Cavaliere» Morello, som med stor framgång uppträdt i »Pajazzon»,
»Carmen» och »Cavalleria» samt en gång — men utan framgång —i »Aida».
Apropos »Cavaliere», hvarför skall man i Stockholm alltjämt hålla i med
de främmande titlarna Sign or d’Ändrade (borde för öfrigt för en portugis
ha varit senhor), Signoia Labia, Madame Halvorsen, Mademoiselle Gherlsen,
Cavaliere Morello? Tror någon, att våra nordiska artister vid
uppträdanden i utlandet å affischerna benämnas t. ex. fröken Petrini, fru Oselio
eller riddare Lundqvist? Nej bevars, där kommer aldrig annat i fråga
än mad:e Petrini i Paris, signora Oselio i Italien, mr. Lundqvist i
England. Tror möjligen vederbörande, att den, enligt hvad det påstås, för
allt utländskt svärmande svenska publiken skall låta de främmande titlarna
imponera på sig? Så barnsliga äro vi väl ändå icke; bort därför med
dessa titlar frän affischer och recensioner!
Hr Morello väckte vid sitt första uppträdande som Canio i
»Pa-jazzon» en med häpnad blandad beundran för sitt djärfva, starkt
dramatiska och tekniskt fullt behärskade spel, lika mycket som man kände sig
besviken på honom som sångare i egentlig mening. Rösten är nämligen
hvarken bland de stora eller de vackra, om än några höjdtoner klinga rätt
briljant, och hvad värre är, tonbildningen är betänkligt missriktad; i vissa
lägen och vid vissa vokaler är tonen placerad djupt ned i halsen å la
hr Lundmark, i andra får man en glad påminnelse om hrr Brags eller
Grafströms gomljud. Emellertid är föredraget trots dessa tekniska brister
så uttrycksfullt och dramatiskt lifaktigt, samt spelet så mästerligt, att
framgången var gifven; man tänkte ofrivilligt på d’Ändrades häpnadsväckande
utförande af en annan roll i samma pjes. I Pajazzons starkt lidelsefulla
parti är det ju också knappt fråga om egentlig »bel canto». Ungefär
detsamma är förhållandet med Toriddo i »Cavalleria». I »Aida» däremot
och delvis i »Carmen» räcker hvarken stämmans välljud eller tekniken
till att göra de mera lyriska delarna af partiet njutbara; i båda dessa
partier, betraktade i sin helhet, är enligt vår åsikt hr Ödmann att
föredraga, om än hr Morello genom sitt starkt realistiska med
beundransvärda smådrag uppfylda spel står framför hr Ö. Den senare är en
förträfflig, ja, om man så vill, utmärkt teater-José, hr Morello är en robust,
tämligen ogenerad, lifslefvande dragon, lika naturlig och sann i i:sta akten,
då han i början helt liknöjdt stoppar Carmens blomma i byxfickan (!),
men efter hand ofrivilligt förtrollas af hennes koketteri, som i de
lidelsefulla utbrotten af sin kärlek och svartsjuka i de följande. I »Aida»,
som ger föga anledning till något starkt utpregladt realistiskt spel, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
