Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19—20 - Två böcker af Ola Hansson - I. Resan hem, anm. af Axel Wallengren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S02
Två böcker af Ola Hansson.
i. Resan hem.
Denna bok är »en ungdoms- og vandringsfortælling», såsom
undertiteln på den norska (= original-) upplagan angifver. Förf, har själf i denna
tidskrift sagt, att dess tillkomst i svensk form har skett trots en hemlig
boycott, för hvilken han skulle ha varit föremål såsom »missliebig» från
Stockholms-synpunkt. Huruvida han har rätt i denna mycket grava
beskyllning mot herrar vederbörande, vet jag icke bestämdt. Men att
många »liknelser och bindande omständigheter» otvetydigt peka dithän,
det är alldeles säkert.
Denna bok är skrifven af en man, som på hvarje sida låter sin
varma kärlek till fosterbygden lysa fram — men som på samma gång
ser sig nödd och tvungen att expatriera sig för att kunna existera! Det
är just det säregna med denne författare, att hans stora talang i
utlandet — såväl Tyskland som England och Frankrike (för att nu icke tala
om hans »förläggareland» Norge!) — aktningsfullt erkännes, med
beredande af plats och utrymme för hans rika produktion; men: i sitt eget
land bemötes han med ett pseudo-förakt, som står hatet ganska nära.
Jag har länge undrat öfver orsaken till denna tydliga ovilja mot
Ola Hansson, och jag har alltid stannat framför ett stort, gåtlikt
frågetecken. Det fins helt säkert ingen af våra dagars svenska författare,
som står i så nära och intim kontakt med vår tids andliga lif. Hans
beläsenhet är enorm, hans analys är lika djup, om än icke så skärande
hvass som Strindbergs, hans skaldiska känslighet är en den mest
vidt-omfattande, och hans »syn på tingen» är fullt modärn — för att använda
ett oundgängligt slagord! — och stundom fullt ut så hög, som någonsin
Turgenjews eller Jacobsens. Jag har alltid gått från läsningen af en Ola
Hanssons bok med den angenäma förnimmelsen af att hafva tillbragt
några timmar i ett fint bildadt och sällspordt intressant sällskap.
Men trots alla dessa mina intryck ser jag nu framför mig en hatad
mans hatade bok.
Det har nästan blifvit banalt att säga grofheter och dumheter om
Ola Hansson i de svenska tidningarne. Man har kallat honom vid öknamn
i eljes ansedda och aktningsvärda blad. Där är ett blindt hat mot
honom, som nästan verkar skrämmande. Det har gått så långt, att man
tagit sin tillflykt till de billigaste »kvickheter», när det gällt att nedsätta
honom. Så t. ex. höll herr Gustaf af Geijerstam sig icke för god att
vid sin anmälan af de (starkt Nietsche-påverkade!) »Ung Ofegs visor»
kalla dem för »Ung Olas visor».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
