Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19—20 - »Medusas hufvud» , några randteckningar, Emil Kléen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8o8
tillfälligheterna i kontakt med hvarandra och det blir ett utbyte af
momentan sympati eller antipati, men småningom förlora de hvarandra helt
ur sikte. Tore Gam lämnar hufvudstaden, skild från sin plats i den
nyuppsatta liberala tidningen, för att i landtlifvets lugn söka bot från det
frö till själssjukdom, som icke destomindre utvecklar sig allt starkare hos
honom, och det är först efter hans själfförvållade död, varslad samma
natt för Ebeling i en hallucination, som han åter med intensiv makt
griper in i dennes lif. Den döde har nämligen efterlämnat en serie
dagboksanteckningar, hvilka han bedt sin hustru låta Sixten läsa, »den ende
man jag har hatat. Jag vill, att han skall förstå, hvarför, jag vill också,
att han skall veta, att jag icke gör det längre utan för sista gången vill
räcka honom min hand med tack för, hvad som en gång var. Jag
anklagar ingen. Ty nu förstår jag mig själf. Jag var en drömmare, som
drömde mig’ till energi och min egen natur till trots med våld ville pressa
mig fram genom lifvet.»
Med dessa vemodigt resignerade ord karaktäriserar Tore Gam sig
själf, innan han en mörk vinternatt går att lägga sitt hufvud på skenorna
framför tåget, för att i döden söka räddningen undan vansinnet, som
klappar på hans själ. Sixten Ebeling läser dem och de öfriga
dagboksanteckningar — denna minutiösa själfanalys af en intelligens, som håller
på att upplösas, en vilja, som males sönder, medan reflektionen ännu
glimmar ur mörkret som ett kallt, vaket öga. I ljuset af denna bikt får
han den rätta synpukten på det förhållande, i hvilket hän och den döde
stått eller borde ha stått till hvarandra; med en skärande känsla af skuld
inser han, att han bedömt Tore orätt och att han, då han stötte bort
honom, på samma gång stötte bort det finaste och noblaste i sin egen
natur ...
»Medusas hufvud» — ordet fälles en afton af en ung poet i ett
sällskap, när stämningen vibrerar af intensiv känslighet — är symbolen
af lifvet själtt, lifvet, som dräper grymt och planlöst och liksom
Medusa-hufvudet i myten förstenar med sin fasa en hvar, som vågar se det rätt
in i ögonen. Men — menar författaren — det är just hvad flertalet
icke gör. De se det blott med undran, till dess de börja vänja sig vid
dess anblick och med vanan är förtrollningen bruten. Tore Gam var en
af de få, som icke kunde lära vänja sig, han ’»såg och såg och blef till
sten». •— I denna tanke synes mig berättelsens idéinnehåll vara
formulerad.
Medusas hufvud är en bok, som gör ett djupt och varaktigt intryck.
Strax från början griper den läsaren med en sällsam, nästan ohygglig
makt, från . hvilken man icke kan frigöra sig; det är mystik och
spök-stämning i den, mörka, hemlighetsfulla skuggor af Ödets gång öfver
söndertrampade människolik Rent konstnärligt sedt, står arbetet ett stycke
framom hr Geij erstams föregående. Hans stil — förut ofta väl kärf och
knapp — har här svällt ut till mogen rundning, draperar sig mjukt kring
innehållet. Särskilt gäller detta om den del af arbetet, som bär Tore Gams
namn. Det finnes i dessa dagboksanteckningar sidor, dem man sent
glömmer — små naturmålningar, vibrerande af utsökt stämning — och
naturmålning har dock aldrig tillförene varit hr Geijerstams styrka! —
vemodigt veka hemlifsskildringar, som länge dröja kvar i ens minne.
Här och hvar kunna visserligen anmärkningar göras — och för sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
