Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19—20 - Litteraturbref, af Mary Ekeblad - II. Arbeten af Fröding, M. Malling, Bjarke, Anna Roos, Pierre Loti m. fl.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
813
blef jag dä, när jag till min stora öfverraskning fann, att jag förstod det
allra mesta af innehållet.
Den älskvärde Värmlandsskalden har denna gäng hufvudsakligen
velat skrifva en liten bok för folket, sin hembygds folk, och jag tror att
han har lyckats förträffligt, nu liksom alltid hittills, i stort sedt. Det
lilla häftet har alla de egenskaper, med hvilka Frödings sångmö förr har
vunnit människornas både hufvuden och hjärtan — dock mest deras
hjärtan; och likväl kan jag icke afhålla mig frän att polemisera en smula
mot diktarens efter hvad jag hoppas öfveigående kapris att skrifva på
landsmål. Hvad vinner han egentligen därmed? Är det öfver hufvud
möjligt att komma själfva det innersta af folksjälen närmare än Fröding
redan har gjort i de dikter han skrifvit på högsvenska — låt vara med
ett eller annat allmogeuttryck inlagdt här och där? Han har i dem på
papperet fångat det väsentliga och konstanta i folkets sätt att känna och
tänka; i de dikter och småhistorier, som här föreligga, ger han oss
detsamma, men uppblandadt med det slagg af distraherande oväsentligheter,
som allt hvad landsmål, slangord och folkliga förvrängningar i grund och
botten är. Och är det ens säkert, att hans diktning därigenom blir
lättare tillgänglig för folket själft? Jag tror det knappast. Låt oss gå
till oss själfva: icke känna vi, de bildade klasserna, något behof af att
i tryck se värt slarfviga sätt att i hvardagslag uttala svenska språket
för-evigadt! Vanan är vår andra natur, och vi äro faktiskt vana vid att
läsa ett annat språk än det vi tala. En värmlandsbonde har i det fallet
samma vana som vi. Han är van att läsa »Karlstadstidningen» och att
säga ’ »Kallstatininga»; och då han nu återfinner det sistnämda ordet i
tryck, misstänker jag, att han i första ögonblicket stirrar på detta ord
lika förbluffad som någon stockholmare och undrar hvad det egentligen
betyder.
Dock, detta är och förblir en bisak; hufvudsaken är, att »Räggler
å Paschaser» också den är en liten rolig och vacker bok (dock icke
utanpå!). Vackrast är likväl — och detta bestyrker hvad jag nyss har
sagt — den sista dikten, som icke är skrifven på landsmål. Hur mycket
kan man icke lägga in i dessa underligt rörande versrader:
Må solskenet skina på mig och på dig,
må skolskenet skina på dig!
’ Den Frödingska dikten liknar själf solskenet öfver en sjö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
