Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19—20 - Litteraturbref, af Mary Ekeblad - II. Arbeten af Fröding, M. Malling, Bjarke, Anna Roos, Pierre Loti m. fl.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8i5
Fröken Anna Roos, f. d. Alfaro, kan med tiden komma att gå
långt; ty hon har en lätt penna, ett lätt andligt bagage och ett
utomordentligt lätt literärt samvete. Till på köpet synes hon vara mycket
produktiv; vers, prosa, sagor för barn -och sagor för vuxna (n. b. för
vuxna i vidsträckt mening), berättelser och skisser — allt rinner ur hennes
penna lika lätt och obehindradt, och alltsammans är lika snyggt och
städadt i formen och lika renodladt från all originalitet. Hon har
uppfunnit ett nytt och troligen rätt gifvande arbetsfält: det att bearbeta alla
våra mera framstående författare för den mognare ungdomen. Hon
exploaterar den Rydbergska ädelheten, men lämnar klokt nog diktarens
metafysiska barlast åt dess värde. Hon tar Heidenstams pilgrimssång
och ändrar om den till förmån för Gud — och resultatet blir
naturligtvis, att både den mognare ungdomen och den omogna medelåldern finner
kopian långt ädlare, renare och i alla hänseenden mera framstående än
originalet. Ja, det är en farlig kvinna!
I »Tysta djup» — inom parentes en underlig titel, då hvarken
tystlåtenhet eller djup kan sägas vara utmärkande för författarinnans
skaplynne, det lilla hon har — synes det företrädesvis vara Selma
Lagerlöf och Per Hallström, som ha lekt den företagsamma damen i hågen.
Den sista af skisserna, »Min lilla by», är en liten omsorgsfullt utförd
studie efter H. C. Andersen, rätt nätt för öfrigt.
Till öfversättningarna alltså.
»Jerusalem» af Pierre Loti hör icke till författarens allra bästa
böcker;, men den fängslar oss dock med samma gåtfulla trolleri, som
ligger öfver allt hvad denne oändligt sorgbundne drömmare gifvit. Hans
midt i sin monotoni så underbart skiftande och mjuka stil bedårar oss
här som alltid. Det är en ytterligt vansklig sak att återgifva den på
svenska; men fröken Hedberg är en af de få bland våra öfversättare
och öfversättarinnor, som verkligen är ett stycke stilist, och hon. har
lyckats förträffligt.
En rätt lustig bok är »Hon vågade det» af Grant Allen. Den
är visserligen icke ämnad till förströelselektyr, men ack, jag fruktar att
den icke så lätt låter sig användas till något annat, åtminstone här i
landet, där de frågor boken debatterar icke äro fullt så nya och
häpnadsväckande som i England. Det är nämligen den gamla historien om fri
kärlek i stället för äktenskap, och författaren tror i den vägen på
ungefär allt det, som man här i Skandinavien trodde på för tio år sedan.
Författaren synes icke veta, att kärleken är en antisocial lidelse: den
låter sig icke organiseras. Alla former äro som sädana lika
problematiska. Liksom en nation kan svinga sig upp, blomstra och gå under lika
förträffligt under envälde, inskränkt monarki och republik — allt efter
omständigheterna — så kan också kärleken leda till lycka eller olycka
lika väl med som utan äktenskap, lika väl i engifte, månggifte och hvad
som hälst — allt efter omständigheterna. För öfrigt är den
utgångspunkt, från hvilken boken är skrifven, helt enkelt den vanliga gamla
hemska vidskepelsen, att två varelser af evighet äro bestämda för
hvarandra och icke för någon annan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
