Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19—20 - Litteraturbref, af Mary Ekeblad - II. Arbeten af Fröding, M. Malling, Bjarke, Anna Roos, Pierre Loti m. fl.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8i6
Oui, c’est 9a!
Men om jag mins rätt, började jag visst med att kalla boken lustig.
Det är den i själfva verket också; och lustigheten ligger däri, att den
är skrifven utan ringaste spår af literär begåfning.* Till gengäld är
arbetets idé genomförd med en naken konsekvens, som utmynnar i de
mest besatta resultat. Figurerna äro icke människor, utan mannekiner,
och de olyckor som hända dem behöfver därför ingen läsare taga sig
nära, oaktadt de i sig själfva äro så sorgliga man kan begära.
Kärleksscenerna verka bitvis som om de voro tagna ur den allra värsta
missroman, bitvis åter likna de brottstycken ur några medelmåttiga filosofiska
afhandlingar. »Detta kärlekssmek var idel honung» (det fins de, som
icke tycka om honung!) står det på ett ställe; men man behöfver icke
läsa många rader till, innan man kommer underfund med, att troligen
aldrig någon dam inlagt så mycket genomtänkt teori och så bergfasta
principer i sina smekningar som miss Herminia Barton. Och emellanåt
slipper det helt uppriktigt ur henne, att hela hennes älskvärdhet mot
mr Alan Merrick är »en teoretisk resonnemangssak».
Kan det vara något nöje med kärleken på det sättet ?
Osedlig är boken i alla händelser icke; men den är irreligiös.
Observera slutorden: »Herminia Bartons kyska själ hade för alltid
upphört ätt finnas till.»
Herr justitieminister, fins det inte längre lag och rätt här i landet?
Är det tillåtet nu för tiden att så fräckt förneka lifvet efter detta? I
kurran med öfversättarinnan, fröken Emilie Kullman!
— — — Egentligen har jag nu samvetskval öfver att ha skämtat
med denna bok, ty den är allvarligt menad och kan till och med göra
en del nytta i de lager, där man icke har tidstankarna till dagliga
umgängesvänner. — Ja, kan den? Jag vet icke egentligen. Troligen har
den ingen annan effekt än att kollra bort begreppen i några svaga
hjärnor. — Öfversättningen är skrifven på en miserabel svenska.
— — — Gabriele d’Annunzio är en af de mest framstående
representanterna för den italienska verismen. Att döma af »Giovanni
Episcopo» synes han vara starkt, ja, mycket starkt påverkad af
Dosto-jevski. Det är för öfrigt en förträffligt skrifven novell, som väl förtjänar
att bli läst.
Skandalen med öfversättningen har ju redan på annat häll gjorts
till föremål för förtjänt uppmärksamhet.
Man har sändt oss ett par små franska böcker af författare med
föga kända iiamn. »Flottille dans le Golfe» af Henri Mazel är en
samling små prosadikter, alla artistiskt skrifna, några af högt värde. Vi
roa oss och våra läsare med att meddela en af de bästa i öfversättning.
»L’Amour triomphe», en liten dramatisk dikt af Abel Pelletier,
synes mig vara pas grande chose.
Mary Ekeblad.
* Och inte gör den naiva illitterata öfversättningen det en smula bättre.
Anm. af utgifvaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
