Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19—20 - Norsk lyrik (diktsamlingar af Nils Collet Vogt och Eyvind Boye), af Emil Kléen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
819
Og de kruste sig bevidst,
ikke tamt og blygt som sidst,
og de svulmed: Kom min Slave!
Hvem jeg skjænked Livets Gave!
Og da glimtede dit Blik,
glimted grusomt, der du gik,
mens*Öit gyldne Haar skjod Flammer
mellem hvide Birkestammer.»
Det är ungdom och jäsning och pulserande lif i hr Collet Vogts
lyrik — ett nervöst, impulsivt temperament omsatt i dikt. Hvad man
stundtals har att anmärka mot honom är en viss brist på konstnärlig
måttfullhet. Liksom en hel hop andra unga norska poeter förefaller
han emellanåt väl mycket »kraftgenialisk» och — hvad än värre är —
väjer icke för att ge uttryck åt de hvardagligaste stämningar. Som då
han en hel dikt lång varierar det för andra människor skäligen
intresselösa faktum, att han:
— — — »kike kans ove,
skjont Natten er inde.»
Det är något som händt flere än hr Vogt, och som botemedel är
kloral obetingadt ätt förorda framför att skrifva vers i en dylik, mindre,
lyckligt vald stund.
Trots de nu påpekade bristerna gör emellertid hr Vogt intryck af
att vara en boren diktarenatur. Han har fantasi, känsla, en viss »flykt»
i föredraget — kort sagdt allt det som skiljer den födde poeten från
versskrifvaren, som i sitt anletes svett knådar samman en fadd deg af
rim och rytm. Blir han endast litet mera aktsam på sig själf, får
litet mera blick för stämningarnes olika valör, med ett ord: lär sig att
sofra sitt material af hopade intryck, skall hans namn helt visst icke
förklinga ohördt i skandinavisk litteratur.
* * ■ .
* ■ .
Mera jämn, mera polerad i formen, men också synbarligen mindre
impulsivt lyrisk än hr Vogt är hans landsman Eyvind Boye, hvilken i
dagarne utgifvet sina Digte på Alb. Cammermeyers förlag. Äfven hr
Boye sjunger mycket om sin erotik — helt naturligt då ju stämningar
af denna art äro de som lättast och mest omedelbart låta sig omsättas
i lyrik. Men dessutom har han ett vaket öga för naturskönhet, i all
synnerhet den mera veka och drömmande. I samlingen finnes t. ex.
ett stycke »Måneskin», så innerligt och äkta i stämningen, att man helt
ryckes med af densamma.
:>Fjernt svommer åserne, sleret i sommernats sarte spind,
som dejlige dremme, der drager mod fjernet et dåret sind;
klart imod himlens dybblå sig tegner den takkede rand,
men sænket i skygger og spundet i dis til et eventyrland.»
Hr Boyes lyrik äger sin förnämsta styrka i en mjuk, klangfull ton.
Hans rytmer glida smekande in i h varandra; dikterna lysa af vackra
bilder; det är färg och klang öfver dem — så länge man läser dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
