Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19—20 - På redaktionens bord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
837
typ som den halfgamle kontoristen i berättelsen »Fyrtio kronor» är
sålunda helt enkelt präktigt träffad.
Hr Blanches berättarestil är särdeles liflig, raskt skizzerande med
fyndiga vändningar. Man spårar lätt hos honom den rutinerade
journalisten, som vet hvad tiden är värd och inte öder bort den med att sitta
och brodera på sitt arbete. Men å andra sidan skulle någon enstaka gång
ett dylikt »broderi» icke varit så malplaceradt; på sina ställen smakar
stilen väl mycket af journälism, hvilket blir till skada för det rent
litterära intrycket.
Mot den sista af de 15 småberättelser, samlingen innehåller —
»Kaninholmen» — skall säkert pryderiet göra en skarp invändning och
söka stämpla den som »vågad», »omoralisk», eller med någon annan af de
fraser, i hvilka man på vissa håll älskar skyla sin egen tarfliga oförmåga
att förstå. Den lilla skizzen är emellertid intetdera, om den också utan
någon hycklande snörpning på munnen skildrar en scen ur lifvet —
rätt och slätt som den gick till.
Till jullitteraturen hör sedan en del år oundgängligt en bok af
Sigurd och till sagda bok hör lika oundgängligt ett s. k. företal. I
regeln utgöra dessa »företal» endast en tacksägelsesuck till publiken, därför
att denna så snällt och villigt köper hvad den store författaren behagar
bjuda på, men i år har han — tvifvelsutan under påverkan af en del
mindre smickrande recensioner från fjoråret — ansett lämpligt att på
förhand afväpna all kritik genom att stämpla den som partisk. Sättet
är onekligen ganska bekvämt, men huruvida det skall lända till önskadt
resultat, är — må man åtminstone hoppas det — ännu en smula
problematiskt.
Öfver hufvud taget fins det få författare, mot hvilka kritiken varit
så genomgående »beskedlig» som mot Sigurd. Att nagelfara honom är
ju också ganska obehagligt. Ty svaret blir alltid det enda och samma:
en störtsjö af invektioner, serverade nummer efter nummer i
»Smålandsposten ».
Emellertid har ju dock en och annan recensent på senaste tiden
vågat taga bladet från munnen. Hinc illæ lacrymæ — därifrån den
jämmerliga klagan, som möter en i det »lilla förord och en smula
anti-kritik», hvarmed förf, inleder sin diktnings sistfödde, Flde ikom missarien
till Halleborg.
Jag skall gärna medge, att ett dylikt preliminärt »handskas inte för
hårdt med mig!» sällan varit mera på sin plats än i just detta fall. Ty
något mera till öfverlägsen kritik inbjudande än hr »fideikommissariens»
skröpliga figur torde vara svårt att uppleta i vår nutida vitterhet. Vill
man söka ett motstycke, får man gå tillbaka till 50-talets medelmåttigaste
epigonlitteratur.
Hittills har det dock, åtminstone glimtvis och sporadiskt, funnits
något uppfriskande element i- de gråtmilda berättelser, som fått låna sitt
namn åt de Sigurdska julklappame till den bokköpande allmänheten.
Men denna gång är sentimentaliteten allenarådande — den slags
sentimentalitet, som plägar infinna sig på sena nattimmar, då man gärna
lutar sitt hufvud mot axeln på den »förestående vän», öfver hvars nya
frack man nyss stjälpt ut sitt punschglas. I dagligt språkbruk har denna
sinnesstämning erhållit en mera uttrycksfull än just vacker beteckning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
