Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21—22 - Trälens sånger, af Svatopluk Cech, öfvers. af Alfred Jensen. XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
852
då man på nytt till slafveri mig drog,
på nytt till skymfligt ok. Jag knappast kände
de straff, som härskaren mig lade på,
ty grymmare var själens ve ändå.
Och länge, länge denna smärta brände
uti mitt inre än, till dess att såren
på ytan läktes småningom med åren.
Nu är jag åter van vid ok och band,
trögt glider dagen utan hopp och bäfvan;
jag nöter kropp och själ i lumpen sträfvan,
och endast sällan fräter längtans tand.
Men någon gång dock ljusa bilder svinga
sig för min syn vid månens bleka strålar:
en vän gestalt på himlens hvalf jag målar,
och vemodsfullt min harpas strängar klinga.
Nu är jag gammal och min hjässa grånad;
men ännu sväfvar uti luftigt skimmer
min Zajma stundom ner från himlens blånad,
och veka känslor jag på nytt förnimmer.
Hon sjunger än sin visa från det höga;
jag hennes kind och pärleglitter ser;
jag ser en blixt, som tänds i hennes Öga;
och mot mig tvänne armar sträckas ner,
som om de bjöde mig till sammanslutning
där bortom grafven uti evig njutning.
(Forts, och slut i nästa häfte.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
