Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21—22 - Trälens sånger, af Svatopluk Cech, öfvers. af Alfred Jensen. XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
851
Den gamla varelsen jag nogsamt kände:
oss ödet förr i samma bojor lagt.
Kanske förtviflan öfver allt elände
också den gamla dref till öde trakt.
Kanhända bödelns händer velat rycka
det späda barnet, hennes enda lycka? . . .
Men se! ur skogen plötsligt knektar tvämie
med blanka vapen rusade på henne.
Bakom en trädstam gömd, jag nu tog del
i detta vSdrigt dystra skådespel.
Men denna jakt, som sig till snåren sträckte,
så spöklikt och så pilsnabbt drog förbi,
att jag det tagit blott för fantasi,
om tystnaden ej brutits af ett skri,
som mig till full besinning åter väckte.
Jag såg den där förfärligt knutna näfven;
jag igenkände dessa grofva remmar
och dessa slaktardrängar, hvilka äfven
så ofta slagit mina egna lemmar.
En flod af eld i ådrorna sig göt;
af kallsvett blefvo mina kinder höljda.
Krampaktigt handen jag om spjutet slöt
och tog ett hastigt språng till den förföljda.
Bestörta bödlarna en stund sig höllo
tillbaka, förrn de åter öfverföllo.
Men plötsligt Zajma genom snåren trängde.
Jag tycker än mig se, hur fram hon flög,
hur hennes svarta hår för vinden svängde,
och hur hon blek af skräck, men stolt och hög
sig ställde vid min sida för att värna
och hjälpa mig vid sken af nattens stjärna.
Det var ej mer en ung, förförisk kvinna —
cl et var en vild och retad lejoninna.
En trädgren hon från marken hade tagit
och därmed mot den ene bödeln slagit
med maktlös hand. Men denne spjutet vred
i heuues bröst. Liksom för egghvass skära
en blommas stängel faller, sjönk den kära
till mina fötter tungt och liflöst ned.
Då glömde jag båd strid och egen frälsning;
jag böjde mig till henne ner och fick
en afskedskyss, en sista kärlekshälsning
från Zajmas slocknande och brustna blick.
Ej .mer besinning eller kraft jag hade,
då man mig åter uti bojor slog,
och jag till hugg och hån ej märke la de,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
