Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21—22 - Fallet Wagner, ett musikantproblem af Friedrich Nietzsche, öfversättning af Albert Eriksson. 8—12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
854
sikens språkförmåga —: han är musikens Victor Hugo, musiken här
betraktad såsom språk. Alltjämt med den förutsättningen, att man först
går in på, att musiken under vissa omständigheter får vara icke musik,
utan språk, verktyg, ancilla dramaturgica. Wagners musik, icke tagen i
beskydd af teatersmaken — en mycket tolerant smak —, är helt enkelt
dålig musik, måhända den sämsta som öfver hufvud taget blifvit
fram-bragt. När en musiker icke längre kan räkna till tre, blir han
»dramatisk», blir han »Wagnersk». . .
Wagner har så godt som upptäckt, hvilken förtrollning som kan
utöfvas med en osammanhängande och så att säga elementariserad musik.
Hans inre känsla af detta går ända in i det hemska, liksom hans instinkt
att fullständigt åsidosätta den högre lagbundenheten, stilen. Det
elementära är tillräckligt — klang, rörelse, färg, kort sagdt det sinnliga af
musiken. Wagner räknar aldrig såsom musiker utgående från något
musikersamvete: han vill verkningen, han vill ingenting annat än verkningen.
Och han känner hvad han har att verka på! — Han äger häruti denna
frihet från betänkligheter, som Schiller hade, som hvarje teatermänniska
har, han äger äfven deras förakt för den värld han lägger för sina
fötter! . . . Man är skådespelare därigenom att. man äger en insikt
framför andra människor: hvad som skall verka såsom sannt, behöfver för
ingen del vara sannt. Satsen är formulerad af Talma: den innehåller
skådespelarens hela psykologi, den innehåller — tviflom icke därpå! —
äfven hans moral. Wagners musik är aldrig sann.
— Men man håller den för att vara det: . och så är allt i sin
ordning. —
Så länge man ännu är barnslig och Wagnerian därtill, anser man
Wagner till och med för rik, till och med för ett under af slöseri, till
och med för en stor grundägare i tonernas rike. Man beundrar hos
honom hvad unga fransmän beundra hos Victor Hugo, den »kungliga
frikostigheten». Senare beundrar man den ene så väl som den andre
af mosatta skäl: såsom mästare och mönster i ekonomi, såsom kloka
värdar. Ingen liknar dem i konsten att med liten kostnad representera
en furstlig taffel. -— Wagnerianen med sin troende mage blir till och
med mättad af den kost, mästaren trollar fram för honom. Vi andra,
som i böcker såväl som i musik framför allt fordra substans och som
knappast äro betjänade med blott »representerade» tafflar, finna oss
mycket mindre nöjda. På tyska: Wagner gifver oss icke tillräckligt att
tugga. Hans recitativ — föga kött, mera ben och mycket, mycket spad
— har jag döpt till »alla genovese»: hvarmed jag ingalunda velat smickra
genuesarne, men väl det äldre recitativet — recitativo secco. Hvad det
Wagnerska »ledmotivet» beträffar, saknar jag därför allt kulinariskt
begrepp. Jag skulle måhända, om man ansatte mig, låta det gälla såsom
idealtandpetare, såsom lämpligt tillfälle att blifva kvitt rester af maten.
Återstå Wagnets »arier» — Och nu säger jag ej ett ord mer.
9-
Äfven vid utkastet till handlingen är Wagner framför allt
skådespelare. Hvad som först uppgår för honom är en scen af obetingadt
säker verkan, en verklig actio med en åtbördens hautrelief, en scen som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
