- Project Runeberg -  Nordisk revy för litteratur och konst, politik och sociala ämnen / Årg. 1. 1895 /
855

(1895-1899) With: Erik Thyselius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21—22 - Fallet Wagner, ett musikantproblem af Friedrich Nietzsche, öfversättning af Albert Eriksson. 8—12

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

855

kullkastar — denna fördjupar han, ur denna drager han karaktärerna.*
Allt det öfriga följer härur enligt en teknisk ekonomik, som icke har
något skäl att vara subtil. Det är icke Corneilles publik, som Wagner
har att taga hänsyn till: bara det nittonde århundradet. Wagner skulle
om »det enda som är af nöden» döma ungefär så som hvarje annan
skådespelare i våra dagar dömer: en rad starka scener, en starkare än
de öfriga —* och för att fylla tomrummen mycken klok stupiditet. H;
söker först för sig själf garantera verkningen af sitt arbete, han begynner
med tredje akten, han pröfvar sitt verk med den sista verkan det
framkallar. Med ett sådant teater för stånd till förare löper man icke faia att
oförutsedt skapa ett drama. Dramat fordrar den stränga logiken: men
hvad betydde öfver hufvud taget logiken för Wagner! Än en gång: det
är icke Corneilles publik, han hade att taga hänsyn till: bara tyskar!
Man vet på hvilka tekniska problem dramatikern uttömmer all sin kraft
och ofta svettas blod: för att gifva nödvändighet åt knuten så väl som
åt upplösningen, så att bäggedera endast äro möjliga på ett enda sätt,
bäggedera gifva intrycket af frihet (princip för den minsta
kraftförbrukningen). Nå, härvid svettas Wagner ingenting mindre än blod; , säkert
är, att han för knut och lösning tillämpar den minsta kraftförbrukningens
princip. Man lägge hvilken som hälst af Wagners »knutar» under
mikroskopet — man skall få något att skratta åt, det lofvar jag. Intet är
mera uppmuntrande än knuten i Tristan, det skulle då vara knuten i
Mästersångarne. Wagner är icke dramatiker, må man icke låta inbilla
sig det. Han tyckte om ordet drama: det är allt — han har aHtid
haft behag till de vackra orden. Ordet »drama» i hans skrifter är likväl
ett simpelt missförstånd (— och en klokhet: Wagner spelade alltid
förnäm gentemot ordet »opera»), ungefär liksom ordet »ande» i nya
testamentet är ett simpelt missförstånd. — Han var redan icke tillräckligt
psykolog för dramat; han undvek instinktivt den psykologiska
motiveringen — på hvad sätt? därigenom att han alltid satte idiosynkrasien i
stället... Mycket modärnt, icke sannt? mycket parisiskt! mycket
dekadent! ... De knutar, i förbigående sagdt, som Wagner med tillhjälp af
dramatiska uppfinningar faktiskt förstår att lösa, äro af helt annat slag.
Jag skall gifva ett exempel. Antag att Wagner behöfver en
kvinnostämma. En hel akt utan kvinnostämma — det går icke an! Men
»hjältinnorna» äro för ögonblicket alla upptagna. Hvad gör då Wagner?
Han emanciperar den äldsta kvinna i världen, Erda: »Upp, gamla
mormor! Ni måste sjunga!» Erda sjunger. Wagners syfte är uppnådt.
Genast afskedar han åter den gamla damen. »Hvarför kom ni
egentligen? Farväl med er! Var så god och sof ni bara!» — In summa:
en scen full af mytologisk rysning, som låter Wagnerianen ana . ..

— »Men de Wagnerska texternas halt!, deras mytiska halt, deras

* Anm. Det har varit en verklig olycka för ästetiken, att man alltid öfversatt
ordet »drama med »handling». Wagner är ej den ende, som misstagit sig häri; hela
världen gör ännu samma misstag; t. o. m filosoferna, som borde veta bättre. Det antika
dramat hade stora ■patosscener i sikte — det uteslöt noga handlingen (förläde den före
början eller bakom scenen). Ordet drama är af doriskt ursprung: och enligt doriskt
språkbruk betyder det »tilldragelse», »historia», bägge orden i hieratisk mening. Det
äldsta dramat framställde den ortslegend, den »heliga historia», hvarpå kultens
grundläggning hvilade (— alltså intet görande, utan ett skeende: öp fa betyder i doriskan
alldeles icke »göra»).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 20:07:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nordrevy/1895/0865.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free