Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21—22 - Fallet Wagner, ett musikantproblem af Friedrich Nietzsche, öfversättning af Albert Eriksson. 8—12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
857
Allt hvad Wagner kan, skall ingen göra honom efter,
har ingen gjort före honom, bör ingen göra efter honom . . .
Wagner är gudomlig . . .
Dessa tre satser utgöra kvintessensen af Wagners litteratur; resten
är — »litteratur».
Icke hvarje musik har hittills varit i behof af litteratur: man gör
väl i att söka den tillräckliga grunden härför. Är det att Wagners musik
är för svår att förstå? Eller fruktade han motsatsen, att man skulle
förstå den allt för lätt, — att man icke skulle fatta den svårt nog? —
Faktiskt har han under hela sitt lif upprepat en sats: att hans musik
betydde icke blott musik! Utan mer! Utan oändligt mycket mer! . . .
»Icke blott musik» — så talar ingen musiker. Jag säger det än en gång,
Wagner kunde icke tälja i ett block, han hade intet val, han måste göra
styckverk, »motiv», åtbörder, formler, fördubblingar och
hundrafaldiganden, han förblef retor såsom musiker — han måste därför
naturnödvän-digt sätta i förgrunden sitt »det betyder». »Musiken är aldrig annat än
ett medel» : det var hans teori, det var framför allt den enda praxis,
som öfver hufvud var honom möjlig. Men så tänker ingen musiker:
— Wagner behöfde litteratur för att öfvertala hela världen att taga hans
musik pä allvar, att tro den djup, »emedan den betyder oändligt»; han
var, lifvet igenom, »idéens» kommentator. — Hvad betyder Elsa ? Intet
tvifvel därom: Elsa »är det omedvetna i folkandan» (— »med denna
kunskap blef jag nödvändigt en fullkomlig revolutionär» —).
Erinrom oss att Wagner var ung på den tid, da Hegel och
Schel-ling förförde andarna; att han gissade, att han med händerna fattade,
hvad endast tysken tager allvarsamt — »idéen», det vill säga någonting
som är dunkelt, ovisst, aningsfullt; att bland tyskarna klarhet är ett
inkast, logik en vederläggning. Schopenhauer har med häftighet beskyllt
Hegels och Schellings tidehvarf för oredlighet — med häftighet, men
äfven med orätt: han själf, den gamle pessimistiske falskmyntaren, har i
intet afseende handlat »redligare» än hans mera berömda samtida. Må
vi lämna moralen ur räkningen: Hegel är en smak . . . Och icke blott
en tysk, utan en europeisk smak! — En smak, som Wagner förstod! —
som han kände sig vuxen! som han förevigat! — Han gjorde blott
till-lämpningen på musiken — han uppfann åt sig en stil, som »betyder
oändligt», — han blef Hegels arftagare . . . Musiken såsom »idé»–––––
Och så som man förstod Wagner! — Samma slags människa som
svärmat för* Hegel, svärmar i dag för Wagner; i hans skola sknfver man
till och med Htgelskt! — Framför allt förstod honom den tyske
ynglingen. De tvä orden »oändlig» och »betydelse» voro redan tillräckliga:
han förnam därvid en sådan oförliknelig känsla af välbehag. Det är
icke med musiken som Wagner eröfrat ynglingarna, det är med »idéen»:
— det är genom det gåtfulla i hans konst, genom dess kurragömma
bakom hundra symboler, genom dess mångfärgande af idealet, som dessa
ynglingar föras och lockas till Wagner! Det är Wagners genialitet i
molnbildning, hans gripande, svafvande och sträfvande genom luften,
hans öfverallt och ingenstädes, noga taget detsamma hvarmed på sin tid
Hegel vilsefört och förledt dem! — Kringhvärfda af denna Wagnerska
mångfaldighet, öfverfullhet och godtycklighet tro de sig rättfärdigade inför
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
