Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21—22 - Fallet Wagner, ett musikantproblem af Friedrich Nietzsche, öfversättning af Albert Eriksson. 8—12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eviga halt!» — Fråga: huru pröfvar man denna halt, denna eviga halt?
— Kemisten svarar: man öfversätter Wagner i det reala, i det modärna,
— låtom oss vara ännu grymmare! i det borgerliga! Hvad blir det då af
Wagner? — Oss emellan, jag har försökt det. Ingenting är mera
underhållande, ingenting för promenader mera att anbefalla än att berätta sig
Wagner i reducerade proportioner: t. ex. Parsifal såsom teologie kandidat med
gymnasialutbildning; (— detta senare såsom oumbärligt för den rena
dårskapen)* Hvilka öfverraskningar man därvid skall erfara! Skullen I tro
det, Wagners heroiner äro samt och synnerligen, så snart man blott
dragit af dem den heroiska hamnen, till förväxling lika madame Bovary
— liksom man omvändt äfven förstår att ingenting hindrat Flaubert från
att öfversätta sin hjältinna till skandinaviska eller kartagiska för att sedan
erbjuda henne mytologiserad åt Wagner såsom textbok. Ja, stort sedt,
tyckes Wagner icke hafva intresserat sig för några problem än dem som
i dag intressera de små pariserdekadenterna. Beständigt fem steg från
hospitalet! Idel modärna, idel storstadsproblem! tvifla icke på det!...
Har ni lagt märke till (dèt hör under denna idéassociation), att de
Wagnerska hjältinnorna icke få barn ? — De kunna det icke . . . Den
förtviflan, hvarmed Wagner tagit itu med problemet att trots allt låta
Siegfried födas, förråder huru modärnt han kände i denna punkt. —
Siegfried »emanciperar kvinnan» — dock utan hopp om efterkommande.
- Ett sakförhållande till sist, som lämnar oss i förlägenhet: Parsifal är
Lohengrins fader! Huru har han åstadkommit detta? — Måste man
här erinra sig, att »kyskheten gör under»? . . .
Wagnerus dixit princeps in castitate auctoritas.
io.
I förbigående ännu ett ord om Wagners skrifter: de äro bland
annat en skola för klokhet. Det system af procedurer, som Wagner
handhafver, är användbart i hundra andra fall, — den öron har han
höre. Måhända skall jag kunna göra anspråk på offentlig erkännsamhet
om jag gifver de tre värdefullaste procedurerna ett preciseradt uttryck.
Allt hvad Wagner icke kan, är förkastligt.
Wagner skulle kunna ännu mycket mer: men han vill
det icke — af stränghet i princip.
* Ursprungligen skref man riktigt Parcival eller Parceval, ett ord af franskt
ursprung (Perce-val), hvars betydelse är ungefär ungt brushufvud. Men af en sällsam
nyck upptog Wagner det fel, som blifvit begånget af litteraturhistorikern F. Görres,
enligt hvilken ordet skulle vara det arabiska Parsifal, ordagrannt ren dåre. Man läser
verkligen i profetian till Am for tas:
»Dur^h Mitleid wissend
— der reine Thor
harre sein, den ich erkor!»
Vetande genom medlidande — den rene dåren — förtrösta på honom, som
jag utvalt att återlösa dig!) — Den rene dåren, d. v. s. token som är oerfaren och
ren i sinnet. Nietzsche har elakt modärniserat det Wagnerska uttrycket genom att
göra det till ett substantiv — i denna form ironiskt — reine Thorheit, ren dårskap.
(Se »Le Cas Wagner».)’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
