Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21—22 - Kunglig scen — nationalscen? af A. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
861
Ja, huru mycket i dem var nationelt? Ämnet och språket visserligen,
men icke musiken, som komponerades af inkallade utländingar. Och
hvad anda och stil beträffar, så är det alltför sannolikt, att folket bättre
kände igen sig själf i »Skeppar Rolf» eller i »Bobis bröllop», som gåfvos
på Stenborgs teater, än i någon af de prydligt svarfvade pjeser efter
fransk smak, som med pomp och grannlåter sattes i scen på den
kungliga skådebanan. Jag vill visst icke förringa den patriotiska hänförelse,
som framlyser ur »Gustaf Vasa», eller den folkliga fläkt, som genomsusar
fiskaridyllen ur »Gustaf Adolf». Men betecknande för populariteten
är dock, att den senare operan gick blott något öfver 23 gånger under
förra seklet, för att aldrig mera stå upp, under det »Tillfälle gör tjufven»
gick 52 gånger, för att i närvarande sekel (och då visserligen på kunglig
scen) oupphörligt återupptagas, och sålunda sammanlagdt upplefva öfver
200 föreställningar. Till och med den så prisade »Gustaf Vasa» gick
visserligen under den första serien 134 gånger eller något mera, men
denna serie sträckte sig från 1786 ända till 1823. Hvad är det emot
»Kronofogdarne», som blott på den korta tiden 1787—99 upplefde 112
föreställningar på Munkbroteatern., så att Envallsson vid hundrade
representationen kunde få sig en jubelrecett, enligt Törner-Dahlgrens
anteckningar »en theatralisk högtid, dittills i Sverige alldeles ohörd».
Att då man ville skapa en svensk nationalteater, börja med en
opera, var ur många synpunkter ett missgrepp. Dels är operan det
mest kosmopolitiska i världen, och något nationelt är där svårt att
inlägga, åtminstone i fall man icke äger en bestämd nationel musikstil,
hvilket vi aldrig ägt. Man kan tala om en fransk, en tysk, en italiensk
nationaloperastil, men icke om en svensk. Dels saknade vi på den tiden
alla förutsättningar för en opera, hvadan ock sångare måste tagas ur
privatlifvet och dirigenter, kompositörer och mestadels instrumentalister
utifrån, hvaremot vi verkligen redan ägde förutsättningar, om ock råa
och outvecklade, för en dramatisk scen, eftersom ju »Kongl. Svenska
skådeplatsen» daterade sin verksamhet från 1737, att icke tala om
föregående tiders skoldramer. Dels slutligen var vår opera framgången, icke
ur ett folkligt behof, utan ur en praktälskande konungs vink, hvarför ock,
när prakten och stormaktstiden togo slut, det visade sig vara ganska
svårt att hålla den dyra inrättningen vid lif, och både konungar och
riksdagar upprepade gånger strejkade, när det gälde betalandet af en
större skuldbörda eller ett betydligt årsanslag.
Att genom operan verkligen icke någon »förlikning med
tungomålet» stod att vinna, fick Gustaf III snart erfara, då han ändtligen
gjorde försök med talpjeser. För att skapa en svensk skådespelarkonst
fann då konungen på en helt annan utväg, nämligen att inkalla Monvcl
med sällskap från Frankrike. Konungen ville därmed, enligt Dahlgren,
förskaffa de svenska skådespelarne ledare och förebilder frän det land,
där skådespelarkonsten ansågs äga sina yppersta idkare. Också förfelade
— menar Dahlgren — »hans åtgärd icke sitt ändamål. I Monvels
skola bildades flera bland den svenska talscenens förnämsta prydnader
–––-och de välgörande verkningarna af denna skola fortlefde inom vår
theater nära ett halft århundrade».
En nyare fackman är emellertid i denna punkt icke alldeles af
-samma tanke. L. Josephson säger i sitt underhållande arbete »Våra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
