Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21—22 - Kunglig scen — nationalscen? af A. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86o
Kunglig scen — nationalscen?
Det har så många gånger upprepats, att våra kungliga scener
utgjort vår »nationalteater», att det torde vara lämpligt undersöka, i hvad
mån en sådan benämning verkligen kan försvaras.
När Gustaf III i sin helt visst fosterländskt välmenta sträfvan att
skapa en svensk teater begynte med det, hvarmed andra nationer
slutat, en stor opera, »så skedde detta — om man får tro Ehrensvärd —
bland annat i den tanken, att »man vänjer sig därigenom småningom vid
språket: dess hårdhet minskas genom musiken; man finner ord och uttryck
allt lindrigare, och ingår slutligen förlikning med sitt tungomål».
Detta har ofta eftersagts, utan att någon gjort sig reda för, hur
det egentligen skulle gå till, att språkets hårdhet skulle minskas genom
musiken och att denna skulle åstadkomma förlikning med tungomålet.
I en opera, där man ofta alls icke ens hör hvilka ord som sjungas, och
där det sjungna dessutom ofta nog är något helt annat än svenska: se
de dråpliga exemplen i F. Arlbergs Tonbildningslära: »Diht blod måhste
rina I sahndähn för svina» m. fl. — där lär man allt ha föga skäl att
vänta sig någon ryktning af svenska språket eller någon uppfostran till
förlikning med detsamma.
Också var det verkliga skälet till att begynna med en opera nog
ej det nämda, utan det, som Ehrensvärd nämner främst, nämligen detta :
»En opera, som äger en behaglig musik, en väl inrättad ballett, prydliga
kläder, vackra och väl målade dekorationer, har så mycket intagande,
att ögat, örat och de öfriga sinnena äro alla på en gång förnöjda».
Men hvad är det nu för specifikt svenskt i allt detta? Jo,
Ehrensvärd trodde sig verkligen ha funnit något sådant, då han säger: »Man
skulle förena det lysande af franska operan med det intagande af den
italienska — — man skulle söka förnöja en italiensk hörsel och en
fransk syn; man skulle tillskapa ett nytt operasystem, och detta skulle
bli svenskt.»
Älskvärda naivitet! Ehrensvärd kunde ju icke då så noga veta,
att den förening af italiensk och fransk stil, som han eftersträfvade, redan
var till hälften försiggången, men det var icke en svensk, som hade gjort
den, det var Gluck. Att nu Gluck tidigt kom upp på Kongl.
Operateatern och där gats bra, var i och för sig förtjänstfullt, men någon
nationell bedrift var det icke.
Men — invänder man kanske — vi fingo ju dock
»nationalope-ror», vi fingo »Gustaf Vasa», »Gustaf Adolf och Ebba Brahe» o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
