Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21—22 - Kunglig scen — nationalscen? af A. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K > J
865
uppseende på en privatteater. För närvarande behöfver som bekant
Dramaten en grundlig reform; stora skådespel måste åter få plats där,
utstyrselpjeser och strunt måste vika.
Om således den kungliga scenen visserligen ej kan sägas hafva
försummat de fosterländska intressena, så har den dock ej häller alltid
tillgodosett dem så som vederbort för en nationalteater. Eget är, att
en af våra ostridigt mest nationella lustspelsförfattare, August Blanche,
är jämförelsevis sparsamt företrädd på kunglig scen, under det Jolin där
fick upp nästan allt hvad han skref, hvilket tvifvelsutan sammanhängde
med den lilla omständigheten, att han var anstäld vid denna scen.
Alldeles obegripligt synes mig, att två sådana snillen som Stagnelius
och Almqvist ej fått något af sina många dithörande arbeten framförda
på någon, vare sig kunglig eller privatteater. Låt vara, att deras alster
ej äro öfverdrifvet dramatiska i strängare mening, de äro dock så fulla
af poesi och originalitet, att de väl kunnat förtjäna försöket att spelas,
lika väl som många produkter, som utan att vara stort mera dramatiska
varit tämligen blottade på poesi. Särskilt har det förundrat mig, att
ingen af våra tonsättare kastat sig öfver dessa arbeten, af hvilka en del
tyckas enkom skapade till operatexter.
Gå vi öfver till musikpjeserna, så kan det äfven där sanningsenligt
sägas, att de flesta af våra sceniska tonsättare verkligen blifvit företrädda
på k. opeians tiljor. Utom ofvan omtalade utländingar finner man
namnen Åhlström, Braun, Eggert, Struwe, Grenser,’ v. Kapfelman, J. F.
Berwald, Gustaf, A. Lindblad, Crusell, Boman, Dannström, v. Boom,
Rubenson, Randel, Bendix, Söderman, Berens, Norman, Hallström,
Nord-quist, Dente, Jakobsson, Öländer, Henneberg, Hallén, Munktell, Saloman
m. fl., ja till och med blygsamma vådevillkompositörer såsom Zander,
Åhlström och J. W. Söderman fingo vara med på ett hörn på den tiden,
då k. operan var liberalare och dess repertoar icke så begränsad som
nu. Endast på privatscener, men icke på den kungliga representerade
äro däremot Gille, dè Wahl, Czapek, Stolpe, Lewerth, v. Heland,
Kjel-lander, Berens j:r, Hultén, Littmark m. fl. Huruvida k. operan gjort
allt hvad som bort göras för inhemska tonsättare, kan betviflas. Man
erinrar sig exempelvis, att Franz Berwalds »Estrella» var färdig 20 år
innan den kom upp, och att densammes »Drottningen af Golkonda»
fortfarande ligger gömd och glömd.
Men äfven om operan gjort allt möjligt för svensk tonkonst, så
kan hon ändå aldrig blifva någon nationalteater i egentligare mening,
förr än vi verkligen få en nationel och lifskraftig skapande konst i denna
genre. Men detta tycks dröja, och det synes öfver hufvud icke ligga
för det svenska lynnet, åtminstone beträffande den stora operastilen. För
de mindre formerna, den folkliga vådevillen, det romantiska sångspelet
eller skådespelet med musik, synas vi äga i någon mån själfständig
be-gåfning, men den stora operastilen har hos våra tonsättare alltid antagit
formen af imitation, vare sig efter Gluck, Mozart, Weber, Meyerbeer eller
Wagner, och aldrig varit rikligt representerad.
Såsom jag i början antydde, kunna taldramer och sångspel hos
oss sägas hafva framgått ur ett nationelt behof, men icke den stora
operan, hvars institution föddes ur en kunganyck och därför äfven
vidmakthölls af följande konungahof såsom en ambitionssak, ända tills hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
