Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21—22 - Kunglig scen — nationalscen? af A. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
864
som snart nog visade sig förstå, hvad publiken ville ha, och småningom
assimilerade med sig den Stenborgska teaterns repertoarpjeser. Slår man
i Dahlgrens anteckningar upp namnen på de i Flodmarks »Stenborgska
skådebanorna» förtecknade pjeser, så finner man snart, att en mycket
stor del af de stycken, som Stenborg först presenterat å sina olika scener
vid Munkbron, Eriksberg, Humlegården etc., sedermera skylta på de
kungliga scenerna Operan, Bollhuset eller Arsenalen.
Detta närmande till det verkligt folkliga är ett drag, som hedrar
Gustaf III långt mer än själfva skapandet af den dyrbara
operainstitutionen, hvilken aldrig riktigt synes hafva ingått i nationens medvetande,
åtminstone icke i fråga om att ersätta hvad den kostat, hvadan det
rätteligen borde framdeles liksom fordom vara en kunglig hederssak att betala
dess deficit.
Emellertid blefvo nu svenska både författare och tonsättare
representerade på de kungliga scenerna i ganska riklig grad, i synnerhet sedan
Stenborgs privilegium inköpts 1799 och dessa scener således i flera
decennier framåt voro så godt som utan några privata medtäflare.
Och det var icke ’ blott en Kellgren, Gyllenborg, Leopold, Adlerbeth
m. fl., som då representerades på de kungliga tiljorna, utan äfven en
Kexell och Envallsson vunno småningom där inträde, hvaremot Hallman
måtte ha befunnits för grof, ty han släpptes aldrig dit (utom genom
»Tillfälle gör tjufven», där ju dock Armfelt varit medarbetare). Längre
fram i tiden fingo där plats ej blott en Ling, Beskow, Bottiger, Börjesson,
Runeberg, Topelius, utan äfven en Blanche, Jolin, Hedberg, Dahlgren.
Ja, äfven för rätt medelmåttiga dramatiska förmågor har k. scenen liberalt’
upplåtit sina portar, såsom Skjöldebrand, Ristell, Paykull, Holthusen,
Nordforss, Lindegren, Lindeberg, Granberg, Ridderstad, Bjursten,
Kullberg, Hyltén-Cavallius, Arfvidsson, de la Gardie, Sparre.
Däremot fick Lidners »Erik XIV» söka sig in på privatscenen,
likaså Wallenbergs »Susanna» och sedermera Wijkanders »Napoleon på
S:t Helena».. Bland författare, som uteslutande fått hålla sig till
privatbanan och ej förunnats inträde på den kungliga, må i öfrigt nämnas
Uller, C. H. Rydberg, Hyckert, F. Berndtson och Moqvist samt intill
närvarande tid (som jag tror) Hodell, Gustafsson, Malle, M. Cramær,
S. Kinmanson m. fl. Må man ej tycka, att detta förhållande borde
vara själfskrifvet vid en del af dessa namn! För hundra år sedan var
man liberalare än nu; då hade det helt visst icke ansetts opassande att
upptaga t. ex. »Andersson, Pettersson och Lundström» eller »Jon Blund»
på kunglig scen.
Men nu har Dramaten blifvit så fasligt förfinad och förfranskad,
att den lär ha blifvit naivt förvånad öfver att »Regina von Emmeritz»
där kunde gå med sådan framgång! Till den grad har man vuxit ifrån
de fosterländska och folkliga tendenserna. Sant är väl, att (om jag ej
missminner mig) följande bland de senare decenniernas mera bemärkta
svenska dramaturger blifvit på kunglig scen representerade: Hagberg,
Josephson, Bäckström, Wecksell, Wijkander, Christiernson, Mattis, Emelie Lundberg,
Ernst Ahlgren, Agrell, Leffler, Anna Wahlenberg, Geijerstam, Lundqvist,
Molander, Michaelsson, Staaff, Melin, T. Hedberg samt först och sist
Strindberg. Men det blir dock alltid ett svårt gravamen, att Strindbergs
»Mäster Olof» ej kom upp på kunglig scen förr än den redan väckt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
