Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21—22 - Det modärna Rom, af Scipio Sighele
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
890
tionen och de gamla skulpturprydnaderna blifvit förstörda. En ny
promenad — den vackraste jag känner — för på Janiculum från Via
Ga-ribaldi och från Fontana Paola till San Onofrio och ill Lungara. Denna
väg fyller sinnet med njutningen af de högsta och ädlaste tankebilder;
den vandrande ser Rom ligga under sina fötter, bekransadt i fjärran af
de sabinska bergen; han passerar Vascello och Porta San Pancrazio, där
1849 Garibaldi och hans folk gjorde under af tapperhet. Han
beundrar Tassos berömda ek, som visserligen står träffad af blixten, men ännu
är kraftig och grön ■— i dess skugga tillbragte Leonoras skald de sista
dagarna af sin - sorgliga tillvaro — han ser Sankt Peters-kyrkan,
Vatikanen och pä långt håll kvirinalen — och alla dessa minnesmärken af en
förgången tid förena sig hos honom till en lefvande historisk syntes,,
hvilka lika spännande som ett drama i sig innesluter öfverväldigando
lärdomar af filosofisk vishet.
Rom är medvetet om denna trolska historiska dragningskraft, och
måhända ligger däri anledningen, hvarför det afvisar täflingskampen med
andra städer i användningen af den modärna kommunalutvecklingens,
småaktiga poesilösa försköningskonster. Rom vet, att dess
världsherravälde visserligen växlat form, men icke är utsläckt, det beherskar
andarna, liksom fordom människornas kroppar, och ehuru det hvarken vet.
af några undersåtar eller slafvar, eröfrar det genom den blotta klangen
af sitt namn i den vida världen alla tänkande och kännande människors
hjärtan.
Förena den poesi, som blomstrar fram ur Roms forntid, med den
icke mindre upphöjda poesien i vår pånyttfödelses epopé; och man har
det modärna Rom och kan uppskatta betydelsen af den tjugonde
septembers firande. Hädangångna äro Viktor Emanuel, Garibaldi, Cavour
och plejader. af hjältar och tänkare, som födts och blifvit stora med dem,
och hvad värre är, de synas för oss redan som aflägsna sagolika
personligheter, nästan symboliska. Så sällan — om icke omöjligt -— är
det att i vår tid återfinna deras likar. Vi fira bland små människor en
fest, som vi ha de större att tacka för, och vi fira den i en
förvandlad värld. Vi äro pygméer, som nu fira giganternas bedrifter, och känslan
häraf nedtrycker oss; men ett ha vi åtminstone bevarat: idealet, som
ger en nation dess lifsanda: kulten af våra heroer.
Vid slutet af detta århundrade uppfyldt af skepticism och
mod-fäldhet under det tryck, som den sociala frågans spöke och den gamla
moralens bankrutt öfva på sinnena, kunna de dyrkade dödas upphöjda
skuggor och minnet af deras ärorika bedrifter icke frammanas, utan att
uppdraga en djup fåra af melankoli i själarna. Hvad äro vi i jämförelse
med dem? Skulle det vara sant — som Treitschke tyckes tro — att
vårt nutida lif uppvisar karaktären af ett europeiskt förfall ?
Jag tror det icke.
Den gudomliga försynen låter i folkens historia tider af
uppbyggande förtroende efterföljas af tider af omstörtande tvifvel. På det visa
och energiska konventet år 1688 följde i England trettio år senare det
korrumperade parlament, om hvilket ministern Robert Walpole kunde
säga, att han kände priset på hvarje parlamentsledamot. Den offentliga
mening, som i Frankrike höll till godo med direktoriet, var säkerligen
icke densamma, som tio år förut så mäktigt framkallat reformrörelsen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
