Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21—22 - Från Stockholms teatrar, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
visste man förut och det fick man nu ytterligare bekräftadt, att Geij erstam
har god kännedom om bondekultur, bondelif och bondekaraktärer. Men
■det är något för mycket omtuggande med samma motiv och det fins
saker, om hvilkas sannolikhet man kan ha sina dubier.
Stycket gafs jämt och godt i allmänhet; en roll på ett sådant sätt,
som fäster sig i minnet en längre tid; det var hr Viktor Lundberg som
gammal snål bonde. Fröken Rustans spel verkade som i de flesta andra
roller så gjord t, antagligen därför att det hon stöder sig på som
karaktärsskådespelerska icke är något annat än rutin.
Man behöfver icke vara gammal teaterhabitué för att lugnt våga
det påståendet, att hade ej hr Helmer Key haft lyckan att för sina
»Artister»’s presentation på scenen åtnjuta bistånd af fru Håkanssons
popularitet och stora talang, skulle pjesen fallit med detsamma. Nu har i stället
för scenisk bråddöd dödssättet blifvit ett aftynande, som dock tyckes ha
gått ganska fort. Att det skulle så gå, ja det kunde man förstå med
samma, och man kan icke säga att det ödet var egentligen oförskyldt.
Förnämsta förtjänsten hos hr Keys stycke var den lediga dialogen och
språkbehandlingen och därnäst en viss faiseur-talang. Det fans onekligen,
men däremot saknade man så mycket annat, såsom exempelvis godt humör
och esprit eller bitande satir. Frånvaron häraf gjorde stycket tråkigt. Om
det ändå hade i stället varit buret af en intensiv indignation eller utmärkt
för en psykologisk klarhet, eller man slutligen kunnat spåra några ansatser
till originalitet, så hade det kunnat på ena eller andra sättet intressera.
Men inte det häller. Det hela verkade något för mycket naivt, banalt,
oklart och ledlöst. Oerfarenheten eller naiviteten, som särskildt röjde sig
i skildringen af kvinlighet och erotik, var mera hedrande för författaren
såsom sedig ung man och Upsala-docent än som författare.
Jag har redan antydt fru Håkanssons afgörande betydelse för stycket;
hon spelade som alltid intelligent och kraftigt, men ändå förefaller det
mig som om något för öfverdrifna loford egnats henne för denna roll. Så
ovanligt märkvärdigt kan icke hennès spel vid premièren kallas, men så var
det häller just ingenting att göra af den rollen. Den enda roll, som man
kunde intressera sig för i hela stycket, det var just den samvetslöse
bofvens. Utan att precis vilja till fullo gilla hans handlingssätt, förefaller
det ändå, som om till förmån för det skulle kunna anföras åtskilliga
ursäktande och förklarande omständigheter. Denna roll spelades
förträffligt af hr Svennberg eller åtminstone verkade hans spel så vid premièren
under de allmänna något bedröfliga förhållanden. När han var inne
fick man dock litet roligt. Under den förfärliga bristen här i Stockholm
pä skapliga unga teaterkarlar, som kunna tillfredsställa de anspråk man
brukar ställa pä en s. k. jeune premier, är det dubbelt retsamt att se,
hurusom den ende som har de större yttre och inre förutsättningarna,
hr De Wahl, redan har fastnat i manér. Det är nog göteborgspubliken
och kritiken som under medverkan af den lätt förnöjda sommarkritiken
och publiken härstädes ha mycket att förebrå sig för uppkomsten häraf.
Han behöfde verkligen med allra första till sätt och tal underkastas
en sträng och grundlig behandling, innan det onda hinner bita in sig
fullständigt och bli alldeles obotligt.
Om det program, Dramatiska teatern skjutit emellan »Gul^och gröna
skogar» samt »Köpmannen i Venedig», är ej mycket att yttra beträffande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
