Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte
- Strandfogel, af Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94i
putsas, vingarne bredas ut som solfjädrar, näbben far ordnande
genom de eleganta pennorna. Somliga slumra in med näbben på
ryggen. Hos andra blossar oron upp på nytt, de springa upp, peta
i tången, springa ut i vattnet. Men snart vända de åter för
att på allvar lemna sig åt nattens ro. Utefter bankarnes
vattenbryn höras dock ännu länge enstaka läten från ännu ej hvilande
vadar-foglar.
* *
*
Därinne öfver land går månen upp. Midt på den dimgrå
molnvägg, som hela dagarne står öfver synranden, — sommarens
beslöjadt ljumma himmel som viker — står en väldig skifva, bjärt
rosenröd, utan öfvergångar i det grå, spöklik, främmande, utan
glans. Men efterhand blir molnväggen allt djupare blå, det
månröda gjutes småningom öfver den, och månen sjelf bleknar. Och
den får glans, guldets glans, medan den stiger och glansen flödar
öfver och ligger som guldstoft på det närmaste af töckenväggen.
Han kom som spöket, han blir alltmera den milda ljuskälla,
som gjuter öfver allt sin väna stämning, guldglans öfver
skogs-violer. Och hvad han underlagt sig med färgernas ynnest det går
allt mera in i hans herradöme, där allt är månglans. Allt på
jorden gör sig gällande endast under hans flöden, och allt ofvan jord
är endast rymd, där alla färger vika för natthimlens outgrundliga
färgmystik. Strömolhen ha samlats kring honom till ett diadem
med äkta perlors mjuka skimmer.
Jag hör ej längre några vadarfoglar. Jag ser blott ett mörkt
haf med månglitter och sandreflars hvita sand. Men jag vet hvar
>de slumra.
. De slumra tills en ny morgon, rosig eller mulen, väcker dem
till nya äfventyr. De äro äfventyrens i den mån de äro de dunkla
drifternas barn, dessa strandfoglar, som komma från ljusa
sommarnätter och sorglöst låta sig föras till de soliga dagarnes länder. De
följa vandringsdriften som de följa hafvets våg. I morgon stiger
floden, hvem vet? Den som söker dem skall då icke finna dem
här. Men öfverallt skall poesien följa dem, hafvets och det
omot-ståndligt dragandes poesi, som är lika stor i alla väder.
Paul Rosenius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 20:07:32 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nordrevy/1895/0951.html
