Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte
- Strandfogel, af Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
940
Vinden har lugnat af. Små ljusblå vågor glittra på hafvet.
Brakvattnet innanför bankarne ligger stilla, blankt, med sin flytande
sörja af tång och alger och sina stripiga vasstrån. Där speglas
den slocknande dagens färglek. När solen försvinner, blir det
lilafärgade molnstråket till en väldig klase blå drufvor med varma
vinröda reflexer, det sidenskimrande fältet blir mattgult,
kopparglöden kring solbranden bleknar och dör bort, det kommer en vek
glans öfver de små hvita strömolnen, och öfver himlens hvalf, som
nyss var så gladt och vaket himmelsblått, kommer något af
Vinca-blommans drömmande grafstilla blå.
Då lyfta måsarne i samlad styrka. Högt upp i luften hållas
de ännu en stund, flyga fram och åter, höja och sänka sig, segla
och tumla, för att slutligen i ett utdraget, spridt stråk ge sig af
till sina nattplatser.
* *
*
Därute på sandreflarne ligger sanden våt i ebben. Här och
där ligga små tångruskor, kvarlemnade af hafvet, olivbruna eller
röda som lefradt blod, ännu blänkande våta, ännu med små
krälande krustacéer. Och öfver allt i sanden äro märken efter
vadar-foglarnes fötter.
Dunkelblått som blåklockor kommer hafvet glidande och lägger
brandgula strimmor kring bankar och tång.
Ett pip, ett utdraget vadarelock, som klingar vida öfver
vattnet. En flock strandvipor lyfter från vattenbrynet, susar i väg
öfver vattnet, följer reflarne ett stycke, vänder ut emot hafvet,
blixtsnabbt så att de ljusa bukarne lysa, svänger en gång rundt
om bankarne. Nu håller den in, den sänker sig mot sandbrädden, de
dallrande vingarne sträckas, spetsarne böjas nedåt i vackra bågar;
åter resas de som englavingar och fotterna taga fäste, vingarne
skakas lätt och fällas in; ett ögonblick stå foglarna stilla, så börja
de springa på sanden.
Det skymmer allt mer. Allt starkare flamma eldtungorna, som
slicka bankar och tångöar. En ensam rödbent snäppa far snabbt
fram öfver vattnet. Än den ena, än den andra af de långa
båg-böjda vingarne snuddar under fogelns vaggningar vid vattnet.
Tju-tjuh ljuder det, klangfullt klagande. Det var det somnande
hafvets underliga vemod, som brast lös.
Jag ser ej längre de små strandvipornas färger. Jag ser dem
blott som små mörka kroppar, vadande i vattnet, som står dem
om benen likt flytande guld, medan orangeröda små vågkammar
trilla fram emot dem. De långa, bågböjda näbbarnes spetsar peta
i vattenytan. De springa till några steg, under det halsarne i en
hastigt dallrande takt förkortas och förlängas. Med ens stå de åter
stilla och hacka med näbben, till venster, till höger. Ibland komma
de i delo om ett fynd, näbbhugg måttas som värjstötar, ett litet
svagt skrik, ett hopp, ett flaxande, och sä herskar åter freden.
Några af dem trippa upp och lägga sig på tången, ryggfjädrarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 20:07:32 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nordrevy/1895/0950.html
