Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Köpmannen i Venedig, af Charles Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
952
galghumoristiske pratmakaren Lancelot Gobbo hade hr Hedlund
gjort en flämtande goddagspilt — eller med andra ord raka
motsatsen till hvad han bör vara — och fadern hade hr Envall
af obekant anledning gjort till en sorgmodig figur, som syntes
afsedd att locka publiken till medlidande och tårar i stället för
tvärt om.
Det är föröfrigt onödigt att i detalj genomgå allt detta,
hälst det synes fullkomligt otänkbart, att K, Dram. Teaterns
artister skulle ha varit omedvetna om det ofullkomliga, ja rent
af tarfliga sätt på hvilket de spelade sina roller.
Har detta stycke inöfvats helt och hållet utan ledning?
Har regissören endast uppgifvit, att stycket spelar 1470, och
sedan lemnat personalen åt sig själf? Eller hade han gjort sitt
bästa . . . och dock fans intet spår af samspel, hvarken scener
eller dialog hängde tillsammans, gruppering af handlingens
huf-vudpunkter saknades, och någon proportion mellan viktigare och
oviktigare detaljers framträdande existerade ej. Hela
framställningen blef därtöre söndrad, utan sammanhang och framför allt
okonstnärlig.
Däremot tycktes någon nitisk, men i hög grad oerfaren
medhjälpare, gripen af Meiningarnas idéer, helt oväntadt vid
premieren, ha försedt stycket med en skara oöfade statister, af
hvilka ganska få måtte ha fått veta, hvad de skulle göra. De
sjötuilsbesökande i första tablån störde dock ingen; en af dem
försökte visserligen göra hvad han kunde med en
rundresekapp-säck af grått papp, med hvilken han sprang fram och tillbaka
liksom för att söka ägaren, men denne befanns lyckligtvis ej vara
någon bland hufvudrollerna. Men de redan omnämda småbusarna
i tredje akten verkade mycket störande. Och när slutligen
domstolsscenen började beherskas af ett par tjog nakna kvinnoarmar,
som svängdes upp och ned bakom kolonnerna, så blef man
ganska missnöjd med de Meiningska anordningarna —ja, man rent
af skrattade åt dem, när de nakna armarnas ägarinnor befunnos
till största delen. Vara österländska bajaderer, som jublade öfver
att juden dömdes till kristet dop!
Den yttre utstyrseln var hvad man kallar grann och röd . . .
Man använde operans dekorationer, främst naturligtvis den
gamla fonden af Boberg med Canale grande, som synes
plötsligt uppdämd af teatergolfvet. Målade för en annan, större
scen förlorade dessa dekorationer emellertid allt perspektiv. Men
man torde försvara sig med det gamla gyllene ordet, som är alla
teaterdirektörers trösterika ursäkt, att i Shakspere är det inte
dekorationerna, som äro det viktiga.
Med afseende på kostymeringen tyckes regissören däremot
ha fästat mindre afseende vid årtalet 1470. Han hade i motsatt
fall . näppeligen tillåtit sig fel, som till och med blifvit mycket
riktigt påpekade af en skämttidning. Man kan nämligen —
äfven^ om man tycker det vara roligt ett se ett dussin nya par
trikåer i K. Dram. Teatern — knappast bli i tillfälle att skada
något mera konstvidrigt än den uppsättning af chablonmässiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
