Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Litteraturbref (arbeten af Tavaststjerna, Lundegård, Bang m. fl.), af Mary Ekeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
963
väckande nya och originella former som här. Så stiger då
skapskandidat upp vid horisonten. Då håller unga Hedvig en
generalmönstring framför sin spegel, och den utfaller i allmänhet till
heniieg,belåtenhet; hon är nöjd med näsan, ögonen, håret, barmen och -midjaji,
men missnöjd med katastrofen, som är för stor. Det kan nu icke
hjälpas, och det gör icke heller så mycket, ty det visar sig icke håh^å^Oft
inverkan (åtminstone ingen ofördelaktig sådan) på jägmästare Hegræus’
beslut. Han friar nämligen och får ja.
Och resten känna vi till ur »Lohengrin».
»Fru Hedvigs dagbok» är icke någon genomgående talanglös bok.
Den gör tvärtom intryck af att i högre grad vara skrifven i literärt syfte
än någon af förfis föregående böcker efter »Titania». Bland många
banaliteter innehåller den här och där iakttagelser, som icke äro värdelösa,
och det fins till och med en scen, som är skrifven med rätt
genomträngande psykologi, nämligen frieriet.
Men på det hela taget är boken likväl för obetydlig. Sens
moralen är den, att »det är sannerligen ingen lätt sak att vara kvinna».
Ahja, det är sant nog. Man skulle visserligen kunna tillägga, att det
icke heller är någon lätt sak att vara man, eller att öfver hufvud taget
vara människa. Men satsen är likväl icke alldeles stupid.
Signaturen A. L—n har gjort vår öfversättningsliteratur en verklig
tjänst genom att bland andra franska noveller till vårt språk öfverflytta
ett litet odödligt mästerverk af Anatole France: Judéens ståthållare.
Den för oss tillbaka till den romerska kejsartiden. Den gamle
epikurén L. Aelius Lamia har, plågad af en ganska besvärlig hosta, rest
ned till den fashionabla badorten Bajæ för att dricka brunn. Där sitter
han alltså nu på en höjd med utsikt öfver det blå hafvet och insuper
den hälsobringande luften, medan han samtidigt studerar en pappersrulle,
innehållande en betraktelse »Om tingens väsen». Då han ser upp från
sin lektyr, varseblir han vid sin sida en nyanländ badgäst, hvars drag
förefalla honom bekanta.
— Ser jag rätt — är det inte min gamle vän Pilatus?
— Se, min käre Lamia! . . .
Och de två gamla herrarne komma in på ett långt och angenämt
samtal om gemensamma minnen. Pontius Pilatus har dragit sig tillbaka
från det offentliga lifvet och njuter nu sitt otium cum dignitate, endast
stördt af en envis gikt.
Följande dag äta de middag tillsammans, och talet faller på Judéen
och på den tid, då Pilatus var ståthållare i denna oroliga provins, och
då Lamia under en följd af år var hans gäst. Det är ett besynnerligt
folk, judame, säger Pilatus. Jag ville bygga en vattenledning, ty deras
dricksvatten var förpestadt; men det var omöjligt. De sade, att det var
en hädelse mot deras gud. Och hundra gånger, nej, hvar ochjhvar
annan dag, kommo de till mig med någon stackars galning, som jag måste
låta korsfästa, emedan han hade hädat deras gud. Sådant häiide
oupphörligt, och jag var maktlös mot deras vildhet, emedan jag hade
befallning hån Rom att akta deras sedvänjor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
