Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Julens diktsamlingar, af Emil Kléen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
905
Julens diktsamlingar.
Alfred Jensen: Nya dikter. (Alb. Bonnier).
Mikael Lybeck: Dikter. (Alb. Bonnier).
Axel Karlfeldt: Vildmarks- och kärleksvisor. (Jos. Seligmann).
Hugo Gyllander: Dikter. (Wahlström & Widstrand).
När hr C. D. af Wirsén härom dagen recenserade Alfred Jensen»
»Nya Dikter» begagnade han sig af tillfället att göra en titt in i sitt eget
själslif, specialiter den manifestation däraf, som vi vant oss finna i »Vårt
Land» om fredagarna och dagen därpå i »Posttidningen». Han tycke#
daryid ha æ.dy ^»j^t inte förefaller så"
■ ’ • ■ ? •1 alt skilja ju । ■■ •
1 ü .yu/I Kittary Jt, yy hy; t fimay en kritiker nöd-
’“’•M ’ . . . cerk. Ont en för-
fattare skrifver i en amlafi riktnm£ än den, på’ hvars förfäktande hr
Wirsén har patent, är det synnerligen svårt för den fromme mannen —
han medger det själf i slugt förtäckta ordalag — att erkänna några rent
litterära förtjänster hos besagde författare. Det tyckes vidare framlysa af
denna maskerade själf bekännelse, att han endast gör det i det fall, där
det är direkt nödtvång och han — för att tala oförblommeradt — inte
vågar annat. Nå ja, allt detta är ju för oss andra ingen nyhet, men
det var i alla fall roligt, att hr Wirsén hunnit ett så långt stycke i
själf-kännedom. Måhända följer det på denna kallelse ett idogt fortsättande
längs bättringens backiga väg.
Alfred Jensen är nu en af de författare, hvilka den akademiske
kritikern icke vågar frånkänna’ konstnärlig begåfning, ehuru han ryser för
kätteriet i de åsikter, som här och hvar taga sig uttryck i diktsamlingen.
I ett dylikt aftvunget erkännande ligger mera beröm än hvad C. D. W.
själf kanske föreställer sig.
Däraf framgår först och främst, att hr Jensens formgifning är utan
vank och lyte. Hans vers flyter lätt och osökt, rimmen rada sig efter
hvarandra i klangfull följd, valda med fint öra för välljudet. Typisk är
i detta hänseende en strof som denna (ur dikten »Waldeinsamkeit»):
»I skogen höres ej ett ljud,
och bärgakungen drömmer,
Naturen klädts i snöhvit skrud,
som nya lifsfrön gömmer.
Det glittrar hvitt i pärleglans,
och öfver bärgens täta krans
sitt skimmer solen tömmer.
I skogen höres ej ett ljud,
och bärgakungen drömmer.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
