Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Julens diktsamlingar, af Emil Kléen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
perament. Hr Lybeck diktar med en bedårande mjukhet i rim och
rytm, stundtals glimtar en skälmsk humor fram ur hans vers, och
emellanåt slår han an en vis-ton, som klingar både omedelbar och äkta.
Som i det vackra poemet: »När rönnen blommar»:
»En enslig skärgårdsudde —
där ville Rigmor bo.
I viken innanför,
med strandens sand till kudde,
går västanvåg till ro.
Det är den första kvällen
på riktigt tu man hand —
med solen till och med diskret
och blundade ibland.»
Som hvarje god finne är hr Lybeck en varm patriot — det är
förresten rätt egendomligt att iakttaga skillnaden mellan »fosterländskheten» j
på andra sidan Bottniska v viken och den, som här hemma breder ut sinj^
blågula påfågelsstjärt! Hur äkta klingar icke tonen i den finske
dikta-rens vemodiga klagan:
»Till is förfrusen är tanken, "
4 känslors brand.
sr*
ana i’■ söker —
Man jämföre bara dessa .«er med sabelskramlet i vära
»fosterländskes» s. k. poesi!
Det vore skada om hr Axel Karlfeldls debutbok »Vildmarks- och
kärleksvisor» skulle glida obeaktadt förbi pä julens poesiflod. Det
rymmes i detta lilla häfte sä mycken äkta känsla och kraftigt mejslad form,
att man får leta länge, innan man finner ett motstycke hos nagon
e-buterande diktare. .
Hr Karlfeldt sjunger mest och bäst om naturens lif om starka
känslor och drifter i hög sjögång, om mystiken Pä djupet af folkets kynne,
med hvilket han synes stå i intim rapport. Öfver hufvud taget tyckes
han hafva en oreflekterad beundran för allt, som verkar kraft, vare sig
denna speglar sig i ett landskaps vilda skönhet eller bryter fram ■
stamningar af Sorglöst lefnadsmod. Man märker med hvilken varm sympati
han skildrar kärleken mellan två hemlösa vildfåglar af tattarestam, som
mötas i skogen:
»De voro i älskogsåren:
Den glödande junivåren
göt eld i hetsig natur.
De voro käcka och fagra,
fast jäktade, svultna och magra
som skogarnes skadedjur.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
