Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Ett tack till Axel Lundegård, af moster Kunigunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
973
Ett tack till Axel Lundegärd
från
Moster Kunigunda.
Ädle, unge man! Tillåt en kvinna, hvars stolthet är att
monumentet öfver hennes graf kan med rätta bära inskriptionen: »Här hvilar
det förgängliga af en sann kvinna», att till er frambära ett ömt
klappande hjärtas varma tack för att ni återskänkt världen det enda äkta
kvinnoidealet.
Detta har så länge varit undanskymdt för våra blickar, och orsaken
härtill är utan tvifvel att söka hos samvetslösa författare och författarinnor,
som icke tvekat att förkunna läror i strid mot Vår Herres egna
naturlagar.
I min ungdom — de som känna mig påstå, att det är koketteri
af mig att tala -om denna i förfluten tid: on a l’åge qu’on a l’air, säga
de artiga fransmännen — men för er och den ärade redaktionen, som
icke känna mig personligen, kan jag ju tillstå, att den inföll så där på
50-talet — fick jag lära mig, att en kvinnas första plikt i lifvet var
att behaga mannen. Äfven jag och mina jämnåriga väninnor lärdes att
odla vår själ; men på den tiden ansågs kvinnan ha sin rätta plats i hjärtat
och icke som nu i hufvudet. Anna-Lisa — en ung slägting, som vistas
hos mig på min lilla egendom i närheten af Stockholm, medan hon
förbereder sig till studentexamen —■ påstår visserligen att själen icke är
ett visst kvantum fluidum, som kan hällas i det eller det tomrummet,
liksom man häller saft på buteljer, utan att själen är människans
personlighet och för att denna må blifva så rik och harmonisk som möjligt
fordras i lika hög grad förståndets som känslans utveckling. —
Anna-Lisa gör mig mycket bekymmer och för er, herr Lundegärd, som har
den rätta saliggörande uppfattningen af kvinnonaturen, kan jag tillstå, att
jag allvarligt fruktar flickan kommer att »torrdö», som ni låter fr a
Hedvig lika originelt som smakfullt uttrycka sig i sin dagbok.
När jag tänker på hurudan jag var vid 17 är och så ger akt på
Anna-Lisa, fasar jag vid jämförelsen. Då jag vid denna ålder läste Paul
och Virginie, höll mitt stackars hjärta på att brhta
olyckliga älskande. Och kan ni tänka er, hvad mjn unga släkting sa når
hon skulle läsa boken: »Är den lika pjoskig M vägen,., för då orkar
jag inte dra igenom den till slut?» — Denna ropwnUskq skildring, som
förorsakat mig så många sömnlösa tårdränkta n^t^r, • den Anna-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
