Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Ett tack till Axel Lundegård, af moster Kunigunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
975
med min bästa väninnas »snälla bror». De sista fjorton dagarne voro vi
på skilda håll och skulle naturligtvis brefvexla. Detta räddade, mig, i
brefven framstucko alltför tydligt min »snälla brors» åsneöron och viftade
bort min lilla kärlek. Se’n dess har jag varit på min vakt.»
— Nå, men friare har du väl haft? Med ditt utseende och -—
och — andra förmåner så — —. När jag var vid din ålder, hade jag
utdelat åtminstone fyra eller fem korgar.
— I så fall kanske moster blir stött, om jag — för att tala allvar
— säger, att jag skulle anse det vara ohederligt att ge bort en korg.
— - Ohederligt? Mitt välsignade barn!
— Ja. Om jag hade uppmuntrat en mans böjelse ända därhän,
att han tillstod den för mig, tror jag, att jag skulle anse som min
oaf-visliga plikt att svara ja. Min öfvertygelse är att ingen man, såvida han
icke är en fullständig narr, förblindad af fåfänga och inbilskhet, friar till en
kvinna, utan att hon låtit honom förstå, att hans känslor äro besvarade.
— För min del — tilläde hon — hoppas jag det skall dröja åtskilliga
år innan giftermål kommer i fråga. Och blir jag icke gift, hvilket är
mycket troligt, skall jag nog dra försorg om att mitt lif icke blir värde-
löst för det.
— Ah, Gud bevare dig, bam! Du vet väl, att kärleken är det
enda som ger kvinnans lif innehåll. »Mannen har sina tidsfördrii och
förströelser, men hvad har en kvinna, då det enda som ger hennes tillvaro
värde fattas?» säger min favoritförfattare. Och han har så rätt! Genom
sekler har den sanningen gått, att i mannens lif är kärleken endast ett
moment, men i kvinnans lif är den hela lifvet.
— Snälla moster, en villfarelse kan i hundra sekel vara ansedd som
sanning och först i det hundraförsta bli upptäckt att vara villfarelsé. Det
låg i mannens intresse att kvinnan var idel kärlek och själfförsakelse, och
han begagnade sig slugt af modersinstinkterna naturen nedlagt hos henne.
Och kvinnan, som endast såg lifvet genom mannens ögon, anseende hans
vilja för Vår Herres egen, gick beskedligt i fällan. Men när hennes
själf-medvetande blifvit utveckladt, vet jag’ inte hvarför hon skall sakna de där
resurserna, som stå mannen till buds när kärleksmomentet är öfver. Hon
har ju också — eller borde ha — sitt arbete, sina intressen och
tids-fördrif, eller hur?
Jag satt stum af häpnad — kände med grämelse att min tid var
förbi. Allt blef i hast så gammalt omkring mig — romantiken var
försvunnen. Månen var icke längre ett deltagande öga att blicka upp till
i Ijuft svärmeri, utan endast en utdöd planet med lånadtdjus, och trastens
sång öfverröstades af kattduetten bakom ladan.
Anna-Lisas klokskap var för mycket för mitt stackars hjärta: jag
brast i tårar. Skrattande tog den elaka ungen upp sin näsduk och
torkade mina ögon, under det hon jollrade med mig som med en kattunge.
Flickan har nog hjärta i alla fall.
Jag vet mycket väl hvarifrån Anna-Lisa fått dessa befängda ideer.
Modern har blifvit andligen uppammad af sådana kvinnotyper, som
skapats af Ibsen, Anne-Charlotte Leffler och den där skånska
postmästarefrun med karlnamnet, en hel hop andra att förtiga. Litteraturen är den
allsmäktige lagstiftaren i moralens värld. Säger hon varde ljus! kan man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
