Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Ett tack till Axel Lundegård, af moster Kunigunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
976
vara viss om att morgonrodnaden snart omstrålar oss. Säger hon
däremot varde natt! kunna vi så godt först som sist dra nattmössan Öfver
öronen och ingå i den eviga hvilan — såvida vi inte i desperation skynda
oss att lägga en kafle i munnen på henne, innan hon hunnit att tala ut.
Detta hade icke blifvit gjordt i tid, därför stå vi där nu rådlösa.
I timmar låg jag vaken efter samtalet med Anna-Lisa och
begrundade huru jag skulle få henne ifrån de där otrefliga åsikterna, som
bestämdt skola komma att utgöra hennes lifs olycka. Kärleken skulle
naturligtvis genast kurera henne, men det var en faktor jag icke vågade räkna
med. Då var det som Försynen själf gifvit mig en fingervisning. I mitt
sofrum står en bokhylla med några få utvalda författares arbeten. På
några af titlarne föll plötsligt en klar månstråle, och jag läste namnen:
Titania, Prometeus, Faster Ulla, Tannhauser.
Eureka! Min tid var icke förbi. Här hade jag ojäfviga vittnen
på att kärleken är allt för kvinnan. Med en tacksamhetsbön på läpparne
insomnade jag.
Följande dag började jag mitt omvändelseverk: »Känner du till
Axel Lundegärd, lilla Anna-Lisa?»
— Nej, jag vet bara att han är ett slags vetenskaplig psykolog
—-eller fysiolog — med kvinnan till specialstudium.
— Här har du Titania. Det är en kvinnotyp, som vi tusentals
hustrur, hvilka trofast älskat en Casimir, kunna intyga vara tagen ur vår
egen midt.
— Tack. Hon måste .vara en ofantligt intressant företeelse! —
Det mjuka tonfallet dolde icke alldeles ironien.
Med stor spänning afvaktade jag resultatet af läsningen, men beslöt
att icke framställa några frågor. Det enda Anna-Lisa sade när hon
återlämnade boken, var en begäran om ännu en dosis ljuf kvinnlighet:» Jag
gaf henne Prometeus.
— Nåå! kunde jag icke afhålla mig från att säga några dagar
senare. Hvad säger du om Prometeus?.
-— Om den boken kan jag åtminstone säga som trollen dä de
träffade på en människa: här luktar kristet blod. Men låt mig läsa
allt-samman, innan vi ingå i några diskussioner.
Först sex veckor därefter och sedan äfven »Fru Hedvigs dagbok»
utkommit upptogs ämnet och denna gång af Anna-Lisa själf. I det hon
lade boken på bordet framför mig, yttrade hon: Här, moster Kunigunda,
har du din idealkvinna och jag kan trösta dig med att hon kommer att
lefva så länge det finns sysslolösa dagdrifverskor, som icke blygas öfver
det lif de föra. Först gå de, som unga flickor, och förtäras af längtan
efter sin »själs motsvarighet», och då de ändtligen funnit den, tillbringa
de sina dagar, är ut och är in, med att smeka nämnda motsvarighet,
sjunga, spela och ordna blommor. Jo, det var sann t, fru Hedvig sydde
ett monogram på en soffkudde — rättvisa framför allt. Dessa kvinnor
äro husmödrar, ha en stor tjänstepersonal, många underhafvande och
dock sysselsätta de sig endast med sig själfva och sin kärlek. De
husmoderliga plikterna få skötas af gamla tanter, som aldrig funnit sin
motsvarighet.
— Men kära barn, kvinnan är väl skapad för kärlek och inte för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
