Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - På Tatra-bärgen, några slovakiska sommar- och vinterbilder, af Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
den dela makten med löfträden, och vid landsvägarne lämna
pilträd, lindar och rönnar en nödtorftig skugga. Ner mellan
bärgspassen hoppa små rännilar, som förena sig till den
grönklara, hurtigt brusande Turiec-älfven, en biflod till
Waag (Vah), som vid Komorn gjuter sig i den sköna, blåa
Donau. De för odling brukbara dälderna besås med hvete,
råg, potatis, lin och vallmo, och de steniga backarne äro
betesplatser för får och getter. Det berömda ungerska
vinet går ej så långt upp, lika litet som tobaksplantan och
majsen.
Det är en karg natur med korta somrar, som tvingar
till arbete mot naturen. Detta har dock haft det goda med
sig, att folket blifvit härdadt och flitigt, och slovaken
anses också såsom den bäste arbetaren i hela Ungern. I söder,
vid Donaus floddal, skänker naturen ymnigt sommarens och
höstens rika skördar; men då vintern kommer, är den
magyariske och slavoniske bonden utan arbete och förfaller lätt
till dryckenskap och lätja. Slovaken åter kan ej uteslutande
med åkerbruk och boskapsskötsel förtjena sitt uppehälle,
utan måste se sig om efter annan arbetsförtjänst, som kan
finnas i de djupa skogarna dels genom jakt, dels genom
timmerfällning och timmerkörning. Dessutom står
husslöjden ganska högt hos Tatra-folket. Då den fattige
slovaken måste utvandra — antingen till mellersta och södra
Ungern eller till det tjeckiska brödrafolket eller rent af
till Amerika, där det slovakiska elementet lär uppgå till ett
par hundra tusen själar, bär han på ryggen sina högst
primitiva fabrikat, bestående mestadels af käppar och
stål-trådsarbeten. Ja, icke så sällan förirrar sig till
Skandinavien en sådan där nomad med långa mustascher och det
stripiga, svarta håret benadt midt i pannan, med grå
slängkappa, grofva bastskor och en låg, rund hatt, skuggande
det solbrända ansiktet, för att med några brutna ord på
tyska bjuda ut sina råttfällor och -piprensare.
Men landets växlande utseende med dess grönskande
dalar och muntra bäckar, dess mörka skogar och
majestätiska ’ fjälltoppar intill 2,600 meters höjd är också ägnadt
att väcka slovakernas ästetiska sinne. I dessa näjder föddes
Jan Kollår, den’ förste store panslavisten i skönlitterär
mening, och öfver hela Tatra hvilar ännu ett skimmer af
idyllisk poesi, som hvarken magyariskt förtryck eller
internationell hyperkultur mäktat skingra. Slovaken älskar sitt
fattiga Tatra mer än allt annat, och då ödet kastar hans
lott till fjärran land, är det ständigt hans innersta önskan
■att med en sparad styfver kunna få återvända till sin
hembygd.
Och hos intet annat folk är folkvisan ännu så lefvande
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
