Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - På Tatra-bärgen, några slovakiska sommar- och vinterbilder, af Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23
för främlingen visserligen bär namnet “hotell Dresdner“
(efter värdens namn), men i sjäfva värket är en
efterträdare till “Matica“. På den ena gafveln läses det enkla
ordet DOM, hus, en förkortning af den officielt ej
tolererade titeln Narodny Dom, Folkets hus eller — såsom det
bättre bör öfversättas för undvikande af den
socialdemokratiska anstrykning, som detta namn fått — Nationens hus.
Och här samlas hvarje afton den slovakiska
intelligensen vid vin- och ölglaset. Här läsa de tidningar och
samspråka oförbehållsamt; här. söka sig de äldre till
preferance-borden och de yngre till schackspelet, biljarden eller ett
mer harmlöst kortspel. Här hafva de ett ännu rätt
anspråkslöst bibliotek och grundvalen till ett etnografiskt
museum, och här uppföras flere gånger om året koncerter
och teatraliska föreställningar med frivilliga krafter. Dom,
kasinot som det ock kallas i hvardagslag, är en nationell
klubb, en enda sfor familj, där inga affällingar eller spioner
tålas. Endast en gång om året — nyårsaftonen — göres
undantag från denna stränga politiska regel, och då få till
och med medlemmar af den judiska handelsvärlden i Sv.
Martin tillträde till den vanligen harmlöst uppsluppna
soiréen, hvars sista nummer dock lätt få en politisk
satirisk bismak. För rästen spelar det judiska elementet en
mindre social roll hos slovakerna än i det öfriga Ungern,
ty det uppsöker hällre de stora städerna och de bördiga
slätterna än det karga bärgslandet.
Efter ett par års mellantid återfann jag i Narodny
Dom idel gamla bekanta: här var den hederlige
protestantiske pastorn med sin grofva kaftan och sin långa pipa;
här den af magyarerna afsatte kretsdomaren, en 70-åring
med barnets goda leende, med ynglingens friska
spänstighet och mannens ^starka kraft; här ock den unge läkaren,
hvilken suttit i fängelse därför att han efter Tolstojs
teorier vägrat att aflägga militäreden, och som nu försörjer
sig med enskild praktik i byarna. Och här är slutligen
den förnämste skalden Svetozar Hurban (psev. Vajanski),
en son till en af slovakernas ädlaste patrioter och mest
förföljde män, Josif Hurban, drifven i landsflykt efter 1848.
Äfven sonen har pröfvat på det ungerska statsfängelset i
Szegedin och måste göra disciplinär militärtjänst i Bosnien.
Då den nu 50-årige skalden återkom hem, mottogs han med
stora ovationer, som än i dag kunna spåras i Sv. Martin:
på husknutarna i den lilla staden äro med beck inristade
orden: Slava Hurbanovi, hell Hurban!... Hans yngre
dotter uppfostras i en pension i Petersburg, där de ryska
sympatierna naturligtvis få ytterligare näring.
Ingenstädes har den slaviska typen trädt mig till möte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
