Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Emil Kléens nya dikter, anmälda af Manon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 T
Emil Kléens nya dikter.
(Gustaf Lindströms förlag. Pris 3 Kronor.)
Den begåfvade unge diktaren, som för icke fullt tre år sedan ■
första gången gaf sitt namn och sin talang offentligheten i våld,,
visar i denna sin nya diktsamling, att han under de tre gångna
åren hvarken stått overksam eller stilla. Åtskilligt af hvad som
i »Helg och socken’» var knopp, har i » Vildvin och vallmo»
redan gått i blomma, och åtskilligt, som icke fans antydt i den
förra samlingen, har kommit till i den nya. Det drömmande och
veka draget i sitt diktarlynne har han kvar, och äfven det djärft
sensualistiska och käckt lifsmodiga. Titeln »Vildvin och vallmo»
synes i betraktande af detta dubbla drag i hans natur
särdeles-lyckligt vald.
Samtidens diktning så väl som dess bildande konst synes
vara utslag af en oafbruten sträfvan mot »nya sanningsriken»
och glömda skönhetsland. Och Emil Kléen är en modärn diktare.
Hans diktning är framför allt helgad kärleken och skönheten,
kvinnan. Med ett ungt och rikt sinnes hela outtömlighet finner han
språkets varmaste ord och mjukaste rytmer till lofsånger öfver det
fagraste, lifvet kan bringa. Vårens värld, Eros’ och Floras, är det
han hälst inför oss i. I naturens skönhet inramar han kvinnans.
Och antingen han tecknar en mjuk profil och en vacker midja
eller målar äppelblomstrens snöfall öfver en trädgårdsgång, gör han
det på ett sätt, att man känner lust att kalla honom behagens skald.
Behagens skald — men därför ingen backfischlyriker. Det
visar han redan på första sidorna af sin bok i »En dröm om
kärleken». Jag har aldrig haft lyckan att blifva invigd i någon
sjuttonårig flickas drömmar i den vägen, och vågar därför icke döma
om huru mycken sannolikhet det kan finnas för att ett sjuttonårigt
flickebarn drömmer lika blodvarma drömmar om kärleken som om
hon vore född till dess diktare. Jag lämnar afgörandet häraf åt
de erfarnare och låter icke detta lilla frågetecken störa mig i
njutandet af dikten såsom en dikt.
Evoè! Med brännande kinder
vi nämna oss Venus’ barn
och knäa för henne, som binder
med driftens oslitliga gam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
