Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Emil Kléens nya dikter, anmälda af Manon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
Emellertid tror jag, att jag tycker bäst om författaren när
lian talar i första personen. »Lifvets hymn» t. ex. ger mig ett
helt annat intryck af äkthet och omedelbarhet såsom den nu
personligt framföres, än om den lagts i munnen på till exempel
Adam. Författaren äger icke den förmåga, som exempelvis
Frö-ding besitter i så hög grad, att kunna vara hvem som hälst och
ändå vara sig själf. Med eller mot sin vilja är han sig själf och
ingen annan. Det är nu ingenting att klandra i detta; jag skulle
endast vilja uttala en önskan att den naturliga begränsning, som
kanhända är anvisad häruti, icke måtte blifva förbisedd.
Frånräknar man denna och ett par andra dikter, måste man
dock medge, att författaren just förtjänar beröm för sitt
iakttagande af en konstnärlig måttfullhet. Han förstår att gräfva rätt
ned där han står och finna källsprånget där. Han vårdar med
all önskvärd kärlek de blommor, som nu en gång kunna växa i
hans örtagård.
Jag har redan sagt, att vårens värld är den, som
företrädesvis är hans. Hans vårdikter — ordet här taget i en både vidare
• och djupare bemärkelse än den gamla vanliga — äro bland det
skäraste och finaste man gärna kan läsa, på samma gång de äro
mättade af vårens egen egendomliga stämning. Det blommar i
mark och sky, luften är tung af sol och blomsterångor och lukt af
nyplöjd jord. Naturen skälfver i alstrings vånda. Djuren vandra
par om par, fåglarna få röster att locka på hvarandra, och skygga
människohjärtan öppna sig i rädd bäfvan, i eldig trånad, i blodröd
• lidelse för andra hjärtan.
Det är den fagra tid, då blomstrens tal
i skog och mark blir större dag för dag,
då Herrens ande ser med välbehag
på minsta kryp i jorderikes dal
och Herrens ande gläds åt deras tal.
Stundom lockar vårberusningen diktaren till dityrambiska
utbrott såsom i inledningsstroferna till »Pans fest»:
Känner du Pan, de susande
skogarnas evige gud! —
Mäktigt som forsars brusande
hör du i våren hans bud,
hör det — och blodet sjudande
susar i ådrornas strömmar,
fyller din själ med bjudande
åtrå och heta drömmar.
Fåfängt klämta kyrkklockorna till varning, fåfängt sträcker
ungmön bedjande händerna mot Golgata. När vårnatten kommer och
Astaroths fullmane ligger blodröd på de ulliga molnen, firar
kärlekens Pan sin fest, och för hans bud glömma människorna alla
andra. Den unga nunnan smyger ut ur cellen och vestalen öf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
