Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Vildhafre, prosabitar af Albert Eriksson - Ett lifs historia - Under ett paraply
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
Därmed tog han mig vid handen och förde mig trots
min motsträfvighet ut till ödemarkens rand.
“Du kunde dock ha unnat mig en vattenflaska, sade
jag. Hur skall jag äljest kunna släcka min törst? Och
det är kanske långt emellan brunnarna. “
“Brunnar finnas nog för den som förstår att leta, sade
min fader. Äljest faller det dagg hvarje morgon och
stundom regnar det. För öfrigt, törsten skall icke blifva din
största plåga. “
Då skrek jag till förbittrad:
“Du är en hård djefvul! icke var din far lika
obarmhärtig mot dig?“
Men när jag nu såg min fader i ansiktet, blef jag
förskräckt. Jag såg ett helt lifs elände uttryckt däri och
hans ögon betraktade mig rädda och bedjande som en
piskad hund. Men då gick med ens ett ljus upp för mig,
och jag förstod min lefnad sådan den varit och sådan den
väntade mig.
“Ser jag rätt, fader, sade jag. Du själf har aldrig
gått en sådan väg, som den du vill tvinga mig att gå, du
har fruktat, du har vändt — du är alltså ingen man! Du
själf bär på ynkryggens förbannelse, och den vill du icke
att din son skall dela. Jag förstår att du vill mig väl, —
men låt mig vända! Jag afstår från hvad jag icke är
född till.“ J *
Följande morgon vaknade jag i famnen på yngsta
pigan. Annu äter jag min moders gröt och kör min faders
oxar.
U nder ett paraply.
Sol! sade molnet, adjö med dig, nu skall här regnas!
Jag ställer mig bakom din rygg så länge, sade solen.
Och solen kröp bakom molnets rygg och molnet regnade.
Nej hu. sade flickan. Nu regnar det och iag har
inget paraply.
Men jag har, sade den unge mannen och kom fram
till hennes sida. Tag min arm min fröken så få vi nytta
ai paraplyt bägge två.
Hon tog hans arm och de gingo framåt vägen. Regnet
smattrade mot paraplyt och det droppade ned på deras
axlar, hans vänstra och hennes högra.
Ni bhr våt, sade han. Det är synd att det icke skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
