Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Vildhafre, prosabitar af Albert Eriksson - Under ett paraply
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
vara ett familj ep ar aply. Det är bättre jag håller paraplyt
öfver er ensam.
Nej det är inte bättre, sade hon, ty då blir ni ju
totalt genomblöt.
Det gör väl inte er någonting, sade han.
Jaså; men er gör det något om jag blir det!
Ja, sade han, för jag tycker om er, mycket, nu när ni
är torr. Men om jag finge se er våt som en tupp skulle
jag kanske inte tycka om er. — .Så mycket som nu.
Jaså, min herre, sade hon. Är det på det viset, då
vill jag inte vara med längre. Tack för lånet; jag
behöf-ver inte (ert paraply längre.
Men, sade han. Hvad kommer åt er? Hvad tänkte
ni då det var för?
Jag tänkte ni gjorde det af artighet, sade hon och
trutade ut sin lilla mun.
Trodde ni jag var så dum, sade han. Jag har aldrig
lagt två strån i kors af artighet. Hvarför kan jag inte få
tycka om er?
Därför att jag inte kan tycka om er igen. Och jag
vill inte att ni skall göra er löjlig. Ty det vet ni väl att
det inte finnes någonting löjligare än obesvarad kärlek.
Ni är tokig, sade han. Om jag är kär i er och
handlar därefter, då tycker ni det är löjligt. Men om jag
frågar fan efter er i grund och botten och så kommer och
bjuder er artighetens spelmarker och komplimangernas
pap-persblommor, då tycker ni väl det är “juste”?
Ja, det tycker jag, sade hon, och jag kan inte skapa
om mig. Därför, farväl min herre, och tack för sällskapet.
Nej vänta, sade han. Låt oss inte skiljas än. Låt oss
gå tillsammans fram till min park, så kan jag få ge er ett
minne, trots allt.
Har ni en park ? sade hon.
Ja, sade han. En där det växer endast rosor.
O, sade hon, Den vill jag se. Vet ni, jag tycker så
rysligt mycket om rosor.
Alldeles ’ som jag, sade han. Kanske är det därför,
som jag tycker så mycket om er.
Det var väl ändå en artighet, sade hon.
Ja, ja, hvad ni vill, — spring bara inte ifrån mig, sade
han.
Ni lofvar väl att jag får plocka så många rosor jag
vill, sade hon.
Om ni får! sade han. O visst får ni det. För ett par
vackra ögons skull jag kunde taga famnen full af Maidens
blush och stora gula och strö utötver gångens mull att
trampas af en liten sula . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
